M.S. Gorbatjov påstår, att han fram till december 1991 inte hade sett de här dokumenten, medan det i Politbyråns två “slutna paket” gällande Katyn förvarades helt andra dokument, som handlade om den tyska sidans skuld i Katynmassakern. Endast några dagar innan Gorbatjovs avgång från posten som president för Sovjetunionen överlämnade arkivmedarbetarna den 24 december 1991 (som det påstås på eget initiativ) via ledaren för presidentens apparat Grigorij Revenko paketet med de funna dokumenten. (“Zjizn’ i reformy” (“Livet och reformerna”). Bok 2, Moskva., 1995, sid. 348-349).
A.N. Jakovlev skrev i sin bok “Sumerki” (“Skymningen”) samt påstod flera gånger i sina artiklar och framträdanden att han fram till den 24 december 1991 aldrig hade sett de här dokumenten. Förutom det avslöjade Jakovlev en viktig detalj, nämligen att det i paketet med Katyn-dokumenten som överlämnades till Gorbatjov den dagen fanns även en viss “Serovs skrivelse”. Men i arkivförteckningen över dokumenten i det “slutna paketet” No. 1, som överlämnades från Gorbatjov till Jeltsin saknas den skrivelsen.
A.Ju. Jablokov hävdar i sin bok “Katynskij sindrom…” på sid. 386: “I juli 1992 gick den dåvarande chefen för presidentens administration Ju.V. Petrov, presidentrådgivaren D.A. Volkogonov, huvudarkivschefen R.G. Pichoja och arkivets direktör A.V. Korotkov igenom de mest hemliga materialen i det ryska presidentarkivet. 24 september 1992 öppnade de det “särskilda paketet No. 1”.
Det betyder att någon ljuger – antingen Gorbatjov och Jakovlev, som hävdar att dessa dokument förvarades hos Gorbatjov och att de i början av vintern 1991 överlämnades till Jeltsin i Jakovlevs närvaro, eller arkivmedarbetarna som hävdar att de hittade detta paket själva först hösten 1992. I det här fallet är det dock klart att både de förra och de senare ljuger – man har inte hittat dessa dokument i några arkiv eller paket – de har förfalskats, men man har inte kunnat dikta upp en enhetlig legend och tvinga alla som figurerar i det här fallet att lära sig den utantill, särskilt inte de högsta cheferna, varför var och en ljög utifrån vad han lyckades komma ihåg.
2. De aktuella dokumenten offentliggjordes för första gången hösten 1992 under Konstitutionsdomstolens sammanträde som ett bevis på det sovjetiska kommunistpartiets skuld i Katynmassakern, men redan vid en flyktig granskning avslöjades deras falskhet av domarna, vilket resulterade i att Konstitutionsdomstolen i sitt slutliga utlåtande inte ens nämnde denna anklagelseepisod.
3. Att det rör sig om förfalskningar vittnar också det faktum, att dessa sannerligen sensationella “dokument” inte presenterades för den ryska allmänheten direkt efter det att de hade upptäckts, trots att pressen var fylld med citat ur dem. Efter fiaskot i Konstitutionsdomstolen publicerades texten ur några av dessa dokument först efter 2 år, och då inte i några kända historiska utgåvor, utan i en “målvaktsutgåva”, eller som det hette en “periodisk utgåva”, tidskriften “Vojennyje archivy Rossii” (“Rysslands militära arkiv”). Efter utgivningen av No. 1 av tidskriften, i vilken en del av dessa förfalskningar publicerades ihop med andra äkta dokument ur ryska arkiv, så försvann den tidskriften och dess redaktion spårlöst.
4. I denna första publicering av dessa “dokument” angav inte utgivarna (i strid mot vedertagna regler) ärendehanteringsmässiga egenheter för dessa dokument, vilket direkt vittnade om deras falskhet, d.v.s. utgivarna själva förstod att de publicerade förfalskningar.
5. I tidskriften “Voprosy istorii” (“Historiska frågor”) No. 1 för 1993, där dessa “dokument” beskrevs för första gången i Ryssland, beskrev man endast tre av de fem dokumenten, men även efter en sådan nedbantning så skickades inte detta nummer till prenumeranterna och biblioteken ända fram till 1995.
6. I Ryssland har man fram till idag ännu inte officiellt publicerat det mest framstående (när det gäller förfalskningsgraden) dokumentet från det “slutna paketet” No. 1 – den s.k. “utskriften för Sjelepin” (ej att förväxla med “Sjelepins brev/skrivelse”!). Detta bekräftar ännu en gång att utgivarna själva var mycket väl medvetna, och är det fortfarande, att dessa av dem publicerade dokument är förfalskade.
Del II. Uppgifter som inte går ihop med verkliga historiska fakta
7. I dokumenten från det “slutna paketet” No. 1 talas det om bildandet av en viss “särskild NKVD-trojka”, vilken, som det påstås, hade dömt polackerna till avrättning. Men i de övriga dokumentmassorna från verkligen äkta arkivdokument från den perioden finns inte minsta antydan om vare sig bildandet av någon “trojka” (som det påstås i de här dokumenten) eller om att några polacker överhuvudtaget skulle ha blivit avrättade i Sovjetunionen 1940 genom någon utomrättslig process. För att använda specialisten på arkivväsendet A.P. Kozlovs ord, så “sticker dessa dokument ut genom motsägelsen i sitt innehåll gentemot andra verkliga fakta från förr som är kända från äkta källor”.
8. De verkliga domstolstrojkorna föreskrevs under de här åren att döma de anklagade, beroende på deras personliga skuld, och befria de oskyldiga. I “Berijas brev” tilldelas inte trojkan några domstolsrättigheter, utan föreskrivs att avrätta alla polacker, d.v.s. “trojkan” tilldelas inget bestämt rättsarbete. En sådan “trojka” är en fiction, som vanärar dess upphovsman. Den verklige Berija hade aldrig föreslagit för Politbyrån att man skulle rycka bort tre högupsatta NKVD-medarbetare (inklusive honom själv) från deras vanliga arbete, för att de skulle sitta och skriva under 22.000 papperslappar, som ingen annan än de själva skulle få se.
9. Vid skapandet av “trojkan” bröts huvudprincipen för inrättandet av domstolstrojkorna, som skulle bestå av de högsta personerna från NKVD (inrikesministeriet) och VKP(b) (kommunistpartiet) och med ett obligatoriskt deltagande i denna av en åklagare.
10. I “trojkan” som ett kollegialt organ hade man brutit mot principen om medlemmarnas lika ansvar – till de två högsta NKVD-tjänstemännen (folkkommissarien och hans förste biträdande) hade man lagt till en chef av tredje rangen. I de verkliga domstolstrojkorna var det otänkbart med ett deltagande av underlydande till någon av trojkans medlemmar.
11. Berija kunde inte föreslå att man skulle skapa en “trojka”, då alla domstolstrojkor hade nyligen blivit avskaffade genom ett gemensamt beslut från den sovjetiska regeringen (Sovnarkom) och kommunistpartiets centralkommitté (CK VKP(b)), d.v.s. ingen “trojka” var numera möjlig sett utifrån den rättsliga lagstiftningen. Efter det att det gemensamma beslutet hade fattats skulle ingen utförare vare sig avrätta eller ens arrestera någon på order från en sådan olaglig “trojka”, som hade förbjudits offentligt i Sovjetunionen av regeringen och partiet.
12. Om man betraktar de här dokumenten från det “slutna paketet” No. 1 som äkta, så betyder det att Politbyrån vid kommunistpartiets centralkommitté hade överskridit sina befogenheter – Politbyrån tog ett beslut om inrättandet av en “trojka”, trots att partiets ledande organ – centralkommittén (CK) – hade avskaffat dem. Sådant är fullständigt otänkbart. I ett beslut från den 17 november 1938 från Folkkommissariernas råd vid SSSR (Sovnarkom, d.v.s. Sovjetunionens regering) och CK VKP(b) – partiets ledningsorgan, som står högre än Politbyrån, beordrades följande: “Likvidera domstolstrojkorna, som har skapats i enlighet med order från NKVD SSSR, samt trojkorna vid milisens oblast-, kraj- och republikstyrelser. Framledes skall alla ärenden i enlighet med den rådande lagstiftningen om rättsansvar överlämnas för utredning till domstolarna eller till det Särskilda rådet vid NKVD SSSR”.
13. I dokumenten ur det “slutna paketet” No. 1 har man på intet sätt räknat in de 395 tillfångatagna officerare, poliser och gränsvakter, vilka – samtidigt som de övriga krigsfångarna skickades till korrektions- och arbetslägren vid GUZjDS – blev skickade till krigsfångelägret i Juchnov och vidare till Grjazovets.
14. “Politbyråns beslut”, som finns med i de här “dokumenten”, var ogenomförbart för Berija: utifrån en ren självbevarelsekänsla hade hans omgivning hittat på ett sätt att undvika att utföra en sådan kriminell order från folkkommissarien. För det var just utförandet av sin chefs kriminella order under 1937-38 som hade lett till att de närmaste medarbetarna till Berijas föregångare Jagoda (som då innehade posten som folkkommissarie vid NKVD) blev avrättade. Och inte långt innan de här händelserna, 4 februari 1940, hade man för samma sak avrättat ställföreträdare till Jezjov (en annan av Berijas föregångare). Hela världen kände till att polackerna befann sig i fångenskap i Sovjetunionen, och ingen inom NKVD:s högsta ledning skulle våga ta några risker genom att utföra en illegal order om deras avrättning utfärdad av Berija, som hade arbetat inom NKVD i endast ett och ett halvt år, och av vilka han hade innehaft posten som folkkommissarie i lite drygt femton månader.
Del III. Inre motsägelser
15. I “Berijas skrivelse” föreslås det att man skall avrätta 25.700 medborgare från det forna Polen, medan “Sjelepins brev” meddelar, att man skall ha avrättat endast 21.857 personer. Det ges inga förklaringar om på vilken grund ytterligare 3.843 polacker, som uppebart var dömda till avrättning, undgick att bli skjutna.
16. I “Berijas brev” förklaras 14.736 officerare och 18.632 interner för att vara “inbitna fiender till sovjetmakten”, men det föreslås att man avrättar 14.700 av de förstnämnda och 11.000 av de sistnämnda, detta utan någon förklaring om vad man ska göra med de övriga “inbitna” fienderna och hur man ska skilja de ena från de anda. Genom ett sådant beslut delegerades “trojkans” befogenheter till de direkta utförarna på plats och de var tvungna att själva avgöra, vem som skulle dömas till avrättning, vilket är otänkbart och är något som aldrig kunde förekomma i ett verkligt förslag från Berija.
17. Enligt anmärkningarna på baksidan av “utskriften för Berija” har man under perioden 5 mars 1940 till 15 november 1956 tryckt två extra exemplar av “utskriften för Berija”, och man hade förstört två exemplar den 15 november 1956. Inom ramen för versionen om den stränga sekretess som omgav dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 kan dylika manipulationer med utskriftsexemplaren, som man dessutom inte vet vem de var avsedda för, inte förklaras på ett rationellt sätt.
Del IV. “Berijas skrivelse” Nr. 794/B (N. 794/Б)
18. Sett rent formellt juridiskt, så är “Berijas skrivelse Nr. 794/B en förfalskning p.g.a. av det elementära faktum att dess huvudattribut – datumet och numret – inte motsvarar varandra. För enligt den officiella registreringen skickades skrivelsen 794/b daterad den 29 februari till Stalin från NKVD, men att man i arkivet skall ha funnit en helt annan skrivelse med samma nummer – 794/B från samma mars månad 1940 – men utan datumangivelse. För att förstå det absurda i denna situation, föreställ er en person vars pass är full med felaktigheter och som datum för dess utfärdande står angivet mars månad, men att det sedan efter en kontroll hos inrikesdepartementet framkommer att det här passet har blivit utfärdat i februari!
19. I “Berijas brev” är resolutionen och Politbyråmedlemmarnas namnteckningar ditskrivna på ett sådant sätt, att “brevets” rader under påskrivandet måste ha befunnit sig i vertikalt läge. Ingen verklig högerhänt ledare signerar på det sättet. Däremot kunde en specialist på namnteckningsförfalskningar, som ville lämna en dold antydan i dokumentet om att det är förfalskat, skriva just så.
20. “Berijas brev” har ett nummer men saknar datum. I ett äkta dokument är sådant omöjligt, eftersom de utgör en och samma notering i registreringsjournalen, och då är datumet viktigare än numret.
21. I “Berijas brev” har generaler skrivits in i samma rad som underöverstarna, vilket var omöjligt för ett äkta NKVD-dokument – i alla äkta NKVD-dokument fördes generalerna in på en separat rad och blandades aldrig ihop ens med överstarna.
22. Enligt ett intyg från FSB:s arkivstyrelse, hade brev No. 794/b blivit registrerat hos NKVD:s sekretariat den 29 februari 1940. I ett äkta Berija-brev från den 29 februari kunde det inte finnas uppgifter från Soprunenkos intyg från den 3 mars, som figurerar i “Berijas brev” från det “slutna paketet” No. 1. Följaktigen är “Berijas brev” No. 794/B med dessa uppgifter en förfalskning.
23. De första tre sidorna i “Berijas brev” är inte skrivna på samma skrivmaskin, som sidan fyra (det finns t.o.m. ett expertutlåtande om det). En domstol skulle förstå att sådant var omöjligt för ett äkta NKVD-brev, för om man ändrar början av ett dokument efter det att folkkommissarien redan skrivit på det, så är det liktydigt med att man begår ett brott.
24. Sidan fyra är skriven på en skrivmaskin, som har använts för att skriva ut andra erkänt äkta Berija-brev, medan de tre första sidorna är skrivna på en maskin, vars typsnitt man ännu inte har lyckats spåra i något av de femton Berija-brev från perioden december 1939 till september 1940, som man har funnit i arkiven och vilka man till dags dato har undersökt.
Det sista förhållandet avslöjar det mest troliga sättet kring brevets förfalskning.
Antagligen tog förfalskarna Berijas äkta brev No. 794/b från arkivet daterat den 29 februari 1940, vilket innehöll ett förslag om att polackerna skulle dömas av NKVD:s särskilda råd (SR) till olika tidbestämda straff i fängelser eller arbetsläger. Förfalskarna förstörde de första sidorna och tryckte upp tre nya istället för dem, vilka gjordes om på ett sådant sätt att det skulle se ut som om Berija föreslog att krigsfångarna skulle skjutas. Därefter lade man till dessa tre förfalskade sidorna en fjärde sida (den äkta) i vilken Berija föreslog en kvantitativ (“trojka”) och personlig (Berija, Merkulov, Basjtakov) sammansättning för det särskilda rådet. Enligt “Förordningen för det särskilda rådet” skulle dess kvalitativa och personliga sammansättning skifta beroende på typen av ärenden som skulle utredas. Om händelsen ägde rum inom en unionsrepubliks gränser, så skulle en av medlemmarna vara denna republiks NKVD-folkkommissarie, om ärendet var strikt kriminalrättsligt skulle även chefen för milisens (d.v.s. polisens) styrelse ingå. I det aktuella fallet föreslog Berija ett särskilt råd med reducerad bemanning – bestående av tre personer – en trojka. Han föreslog sig själv som ordförande (han var ordförande i SR enligt Förordningen), sin förste biträdande (även han medlem i SR enligt Förordningen) och avdelningschefen, som förberedde alla ärenden över krigsfångarna för utredning i det särskilda rådet – för organisationens bekvämlighet och för genomförandet av sammanträden. Berijas förslag var logiskt, men frångick ändå det som föreskrevs i “Förordningen för det särskilda rådet” – chefen för första särskilda avdelningen, som medlem i SR, angavs inte, vilket var anledningen till att Berija samordnade sitt förslag med Politbyrån.
Men Politbyrån höll inte med hans logik – den ansåg att man inte kunde tillåta att självaste folkkommissarien i det här fallet skulle slösa bort sin tid på en rutingenomgång av uppemot tjugotusen kriminalrättsärenden. Därför strök Stalin bort Berija och behöll istället för honom förste biträdande NKVD-folkkommissarien Merkulov som ordförande i det särskilda rådet, samt skrev in Kobulov, som var chef vid NKVD:s huvudavdelning för ekonomi och som genom sin tjänst hanterade utredningsärenden som gällde krigsfångarna och deras användning i arbete. Noterbart är att Stalin inte skrev in Kobulovs efternamn ovanför Berijas strukna namn (vilket skulle ha betytt att Kobulov hade blivit utnämnd till ordförande) utan skrev in hans namn efter Merkulov och före Basjtakov. Det vill säga, om man antar att de första tre sidorna i “Berijas brev” är förfalskningar, och att det äkta brevet handlade om det särskilda rådet, så går ett sådant brev helt ihop med alla kända historiska fakta.
Del V. “Utskriften ur Politbyråns protokoll” No. 1 (adresserad till Berija)
25. Utskriftsblanketten inleds med en varningstext: “Skall återlämnas inom 24 timmar till 2:a avdelningen vid centralkommitténs särskilda sektor”, och till vänster finns ytterligare en varning som är vertikalt inskriven i blanketten: “Den kamrat, som har tagit emot dessa dokument äger ej rätten att lämna dem vidare, ej heller att visa dem för någon annan, om detta inte särskilt medgivits av CK. Kopiering av de angivna dokumenten samt framställning av utskrifter från dem förbjuds kategoriskt. Noteringen och datumet för påseendet görs på varje dokument personligen av den kamrat, till vilken dokumentet är adresserat, och skall innehålla hans personliga namnteckning. Baserat på: bestämmelsen vid CK VKP(b):s plenummöte den 18/VIII 1924.”
“Utskriften för Berija” utgör det första exemplaret (originalet), till skillnad från “utskriften för Sjelepin”, som är en kopia. Det var just originalet som i enlighet med utskicket skulle skickas till Berija för påseende. Om detta vittnar bland annat anteckningar på baksidan, bland dem en handskriven anteckning om ytterligare ett utskick av denna utskrift till Berija, som skall ha gjorts den 4 december 1941. Men i “utskriften för Berija” finns inga som helst noteringar eller underskrifter från L.P. Berija, som skulle bekräfta det faktum att han skulle ha tagit del av utskriften 1940 och 1941.
26. I “utskriften för Berija” saknas den för de äkta utskrifterna obligatoriska namnteckningen i faksimile (eng. facsimile signature) från centralkommitténs sekreterare J. Stalin och CK VKP(b):s tryckstämpel med relief. Med sina kansliattribut utgör “utskriften för Berija” en icke-vedimerad informationskopia avsedd för Politbyråns interna ärendehantering, och inte ett äkta exemplar av utskriften avsedd att skickas till adressaten.
27. “Utskriften för Berija” är tryckt på en blankett, som inte användes av Politbyrån i dess ärendehanteringspraktik. Fram till idag finns endast två kända exemplar av en sådan blankett – båda är från det “slutna paketet” No. 1 gällande Katyn.
28. På blanketten för “utskriften för Berija” saknas det absolut obligatoriska elementet för alla officiella dokument från CK VKP(b), nämligen slagorden “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”. Alla blanketter avsedda för dokument som hamnade utanför CK VKP(b), började alltid med kommunisternas viktigaste slagord “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”.
Del VI. “Utskriften från Politbyråns protokoll” No. 2 (adresserad till Sjelepin)
29. Dokumentet på denna VKP(b)-blankett är vedimerat med en KPSS-stämpel. Det utgör en sådan höjdpunkt på förfalskarnas senildemens, att det räckte enbart med det för Konstitutionsdomstolen för att förstå, att den hade att göra med förfalskade dokument och inte förknippa Sovjetunionens kommunistiska parti med mordet på de polska officerarna.
30. I “utskriften för Sjelepin” har Stalins namnteckning, utgångsdatumet och adressatens efternamn skrivits in med en annan skrivmaskin.
31. Utskriften är daterad 27 februari 1959, vilket skulle betyda att polackerna fortsatte att sitta i läger fram till denna tid och att man först 1959 bestämde sig för att skjuta dem.
32. Politbyrån adresserade direktivet om trojkans bildande och avrättningen till Sjelepin, men av “trojkans” ursprungliga medlemmar fanns fortfarande bara Basjtakov kvar i livet.
33. För att vedimera utskriften återuppstod Stalin 1959 ur sin kista och infann sig vid Politbyråns sammanträde.
34. Utåt sett är “utskriften för Sjelepin” utformad som en vedimerad kopia, men är faktiskt inte vedimerad av någon tjänsteman alls vid CK KPSS – förfalskarna kände inte till det elementära, och det är att den runda stämpeln vid vilken institution som helst sätts över en signatur. Meningen med stämpeln är att intyga signaturens äkthet.
35. På utskriftens framsida finns en notering gjord med bläck “Återlämn. 27/II-59”, vilket är ett grovt brott mot de elementära reglerna för arkivförvaring av dokument, enligt vilka det är strikt förbjudet för arkivmedarbetarna att göra några som helst noteringar i dokumenten, med undantag för de fall då man tillåts skriva in nytt sidnummer med en vanlig blyertspenna i det övre högra hörnet i samband med att ett ärende binds om.
36. I utskriften har man raderat den tidigare adressatens namn “kamr. Berija” och datumet “5 mars 1940”. Istället för dem har man tryckt ett nytt efternamn “kamr. Sjelepin” och ett nytt datum “27 februari 1959”. Dylika putsningar i texten är likaledes kategoriskt förbjudna enligt reglerna för arkivförvaring av dokument.
37. På samma sätt som “utskriften för Berija” så är “utskriften för Sjelepin” tryckt på en blankett, som inte användes i Politbyråns praktik, och saknar de obligatoriska slagorden “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”.
Del VII. “Sjelepins skrivelse” N-632-sj (Н-632-ш)
38. “Sjelepins brev” skickades till CK KPSS via KGB:s kansli, eftersom det har ett utgångsnummer (N-632-sj; ry. Н-632-ш) och utskicksdatumet 3 mars 1959, och därav följer att avsaknaden av en inkommande registrering hos CK KPSS i mars 1959 är ett tecken på förfalskning.
39. I “brevet” finns inga som helst noteringar eller direktiv från en enda sekreterare vid CK KPSS – förfalskarna lyckades inte komma på några, men då verkar det som om ingen av sekreterarna vid centralkommittén någonsin har sett Sjelepins brev, vilket är omöjligt när det gäller ett brev från KGB:s ordförande.
40. Vid beskrivningen av “Politbyråns beslut”, vilket borde ha legat framför ögonen på den som utfärdade “Sjelepins skrivelse”, skrev denne person “CK:s beslut”, vilket inte kunde inträffa – Sjelepin kände definitivt till skillnaden mellan centralkommittén (CK) och Politbyrån (PB).
41. Vid beskrivningen av “beslutet från Politbyrån vid VKP(b)”, skrev någon “CK KPSS”. Men varken Sjelepin eller den som utfärdade den autentiska skrivelsen, som var adresserad till landets högste ledare, kunde ha förväxlat partiets namn i ett så pass viktigt dokument.
42. Redan i andra meningen i “Sjelepins skrivelse” står det: “Allt som allt blev 21.857 personer avrättade efter beslut från en särskild trojka vid NKVD SSSR, av dem: i Katynskogen (Smolensk oblast) 4.421 personer, i Starobelsk-lägret i närheten av Charkov 3.820 personer, i Ostasjkov-lägret (Kalinin oblast) 6.311 personer och 7.305 personer avrättades i andra läger och fängelser i västra Ukraina och västra Vitryssland”.
Men med hjälp av tusentals dokument har man slagit fast, och dessutom gjort det till en integrerad del i den version som fördömer Ryssland, det faktum att man i april-maj 1940 hade transporterat bort de polska krigsfångarna från lägren i Starobelsk och Ostasjkov och att de då fortfarande var vid liv! Hur kunde den verklige Sjelepin, samtidigt som han beskådade äkta dokument, skriva att polackerna blev skjutna i Starobelsk- och Ostasjkov-lägren?
43. Den verklige Sjelepin kunde inte ha skrivit att Starobelsk-lägret ligger “i närheten av Charkov” samtidigt som han tittade i äkta dokument. För i de äkta dokumenten angavs den riktiga adressen till Starobelsk-lägret, det låg i verkligheten inte i Charkov oblast, utan i Vorosjilovgrad oblast – nästan 250 kilometer från Charkov!
Det här är långtifrån alla tecken på att dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 är förfalskade.
De förfalskade dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 är alla hårt knutna till varandra genom sitt innehåll. Således utgör varje tecken på förfalskning hos ett av dem ett bevis på att de övriga också är förfalskade. Detta var anledningen till att Konstitutionsdomstolen inte bara valde att inte stödja sig på de här bevisen, utan även valde att inte publicera dessa för Ryssland pinsamma dokument i slutsammanställningen.
Förfalskningsspecialisten Kozlov hävdar att 7 tecken på förfalskning räcker mer än väl för att avslöja ett falskt dokument. I det här fallet har vi att göra med tre inbördesrelaterade historiska texter som innehåller minst 43 tecken på förfalskning!
Man kan fortsätta denna lista och lägga till fler tecken på förfalskning, exempelvis följande:
44. De här förfalskningarna introducerades för första gången under ett av under Konstitutionsdomstolens sammanträden i “KPSS-målet” (en utredning av det sovjetiska kommunistpartiets tidigare verksamhet) och i de första versionerna innehöll “Berijas brev” inte bara numret 794/B, utan även datumet “5 mars”. Under sammanträdet den 16 oktober 1992 diskuterade Ju. M. Slobodkin (från KPSS-försvaret) detta datum med Konstitutionsdomstolens ordförande Zorkin, och påkallade rättens uppmärksamhet på att Berijas skrivelse var daterad den 5 mars och att Politbyråns sammanträde också hade ägt rum den 5 mars, vilket hade aldrig förekommit i praktiken. Diskussionen kring detta datum finns kvar i Konstitutionsdomstolens protokoll, och det faktum att datumet har försvunnit i de senare versionerna av förfalskningarna är ytterligare ett tecken på att de är falska.
45. Ingen tjänsteman skulle ha stämplat “Sjelepins brev”, som skickades 1959, med ett inkommande registreringsnummer från 1965. För av detta följer att den här kanslimedarbetaren vid centralkommitténs allmänna sektor hade undanhållit ett topphemligt brev från generalsekreteraren i centralkommittén i 6 år och 6 dagar! Och den kanslimedarbetaren som hade stämplat på det viset, skulle ha stått till svars för att olagligen ha förvarat ett hemligt brev på okänd plats. Vem kunde garantera att han inte hade överlämnat brevet till den amerikanska ambassaden för avfotografering? Exempelvis hade Voznesenskij, ordförande i Gosplan och en av de högsta biträdanden i den sovjetiska regeringen, blivit avrättad 1949, anklagad både för att ha slarvat bort dokument och för att ha överlämnat dem till andra fientliga stater. Behövde verkligen centralkommitténs kanslimedarbetare provocera fram en sådan anklagelse emot sig?
46. Ännu lustigare ter sig det faktum att brevet innehåller ytterligare en stämpel med datumet 20 mars 1965. Det innebär att brevet från den tidigare och sedan lång tid tillbaka avgångne KGB-chefen Sjelepin, verkligen hade överlämnats till den numera pensionerade Chrusjtjov, som då skulle ha läst brevet och skickat det till en annan avdelning vid centralkommittén, där brevet togs emot och inregistrerades.
De som förfalskade dessa dokument, trodde att stämplarna i breven var inget annat än dekorationer, men förfalskarna förstod inte att det rör sig om noteringar från personer om att de tar emot breven för förvaring från en person, från vilken de är skyldiga att ta emot dessa, och att de bär högsta ansvar för att dessa brev inte läses av någon utomstående.
47. Brevet är handskrivet, men inte av Sjelepin, och registrerat i KGB:s kansli, och således skickat med vanlig post. Om man nu tror att brevet är äkta, så betyder det att det 1959 fanns en enda skrivmaskin inom hela KGB, och att även den hade gått sönder fram till dess.
48. I “Sjelepins brev” sägs det att “ärendemapparna för krigsfångarna” från Starobelsk-lägret fortfarande finns kvar 1959 och att de förvaras i arkivet, men dessa ärendemappar hade man bränt upp redan den 25 oktober 1940, om vilket inspektör Pismennyj och sergeanten för statssäkerhet Gajdidej hade sammanställt en akt, som ännu idag förvaras i arkivet.
49. “Sjelepins brev” är skrivet med en tjock polsk brytning. Endast utlänningar kan se det hela som så, att om det fanns en stat som hette Sovjetunionen, så borde det där ha funnits “sovjetiska maktorgan”. Inom Sovjetunionen hade ingen sagt på det viset, eftersom ordet “sovjetisk” absolut entydigt och bestämt hörde till den lagstiftande maktgrenen inom Sovjetunionen – Högsta Sovjet (Verchovnyj sovet), oblast-rådet (oblastnoj sovet), distriktsrådet (rajonnyj sovet). Men då hette de inte “de sovjetiska maktorganen”, utan “organ för sovjetmakten”, och endast så, eftersom “sovjetisk” i det senare fallet betyder att det inte handlar om tillhörigheten till en stat, utan är ett egennamn för ett specifikt maktorgan. (Förresten så hade inte dessa “organ för sovjetmakten” något alls att göra med Katyn-fallet). Och benämningarna på dessa organ förväxlades aldrig ens av genomsnittsmedborgarna, ännu mindre av KGB-medarbetarna! Därför klingar det riktigt illa i örat när det i “Sjelepins brev” står: “För de Sovjetiska organen… på initiativ från de Sovjetiska maktorganen”, – orden verkar ha sitt urspung i utlandet, ungefär på samma sätt som “min din inte förstå”.
Kozlov skrev, att ett av tecknen på förfalskning i det dokument som han hade gått igenom var det fullständiga namnet på “Kommunistpartiets centralkommitté” istället för “CK KPSS”. Mycket riktigt, vem inom CK KPSS skulle ha missförstått vad CK KPSS betydde? Så även i detta fall: den verklige Sjelepin eller en KGB-medarbetare hade aldrig skrivit “sovjetiska maktorgan”, i ett liknande fall hade de snarare använt en mera exakt benämning som “parti-statliga organ” (partijno-gosudarstvennyje organy).
Förkortningslista:
CK (Tsentral’nyj kommitet) – Centralkommittén (d.v.s. kommunistpartiets ledningsorgan)
FSB (Federal’naja sluzjba bezopasnosti) – Federala säkerhetstjänsten
Gosplan (eller Gosplan SSSR; Gosudarstvennij planovyj komitet soveta ministrov) – Sovjetiska ministerrådets statliga plankommitté (ett centralt sovjetiskt planorgan som bl.a. utarbetade de s.k. femårsplanerna)
GUZjDS (eller GUZjDS NKVD SSSR; Glavnoje upravlenije zjeleznodorozjnogo stroitel’stva NKVD SSSR) – Huvudstyrelsen för järnvägsbyggandet vid NKVD (bildades 1940; omdöpt till GULZjDS NKVD SSSR i februari 1941)
KGB (Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti) – Kommittén för statssäkerhet (KGB; tidigare NKVD; numera FSB)
KPSS (Kommunistitjeskaja partija Sovetskogo Sojuza) – Sovjetunionens kommunistiska parti (namnet KPSS användes mellan 1952-1991)
NKVD (Narodnyj komissariat vnutrennich del) – Folkkommissariatet för inrikesärenden (dåvarande namnet på det sovjetiska inrikesministeriet)
Trojka (eller Osobaja trojka NKVD) – NKVD-trojka (ett utomrättsligt domstolsorgan som utdömde domar mellan 1935-1938, oftast på oblastnivån. Trojkorna bestod av den aktuella oblastens högsta NKVD-chef, en sekreterare i oblastkommittén och en åklagare.)
Sovnarkom (Sovet narodnych komissarov) – Fokkommissariernas råd (Sovjetunionens regering)
SSSR (Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik) – Socialistiska rådsrepublikernas union, d.v.s. Sovjetunionen
VKP(b) (Vsesojuznaja kommunistitjeskaja partija (bol’sjevikov)) – Allunionella Kommunistiska Partiet (bolsjevikerna) (namnet på Sovjetunionens kommunistiska parti, benämningen VKP(b) användes mellan 1925-1952)
Mythcracker's Weblog 