Archive for March, 2008

Lies about the Katyn Massacre

March 29, 2008

On September 17 1939 Soviet troops moved in into eastern Poland and re-captured territories that were taken from them by force in the Soviet-Polish War 1919-1921, namely western Belorussia and western Ukraine.

Between September 17 and October 2 the Red Army captured 452 536 Polish prisoners of war, many of which were soon let free and could return to their homes. Among those who remained in Soviet captivity were 18 789 Polish officers. They were kept in three POW camps in Kozelsk, Starobelsk and Ostashkov.

In the Spring of 1940, according to the official story, they were all cold-bloodedly massacred by the NKVD troops and buried in mass graves that were “found” in 1943 by the Germans.

Immediately the Germans, led by their propaganda minister doctor Josef Goebbels, started a massive campaign with the goal to split the Western-Soviet alliance. Katyn affair was just perfect for that purpose. The Polish government-in-exile that was led by Sikorski, “bought” the German version almost immediately, before they even had a chance to examine the graves. Shortly after that the Soviets broke their diplomatic contacts with the Poles.

After the WWII the Katyn affair had been a political weapon used by western “democracies” in their war againt the “evil Soviet empire” (for instance in 1950’s, during the coldest times of the cold war, when american congress investigated the case and made a conclusion that the Soviets were guilty).

When times of perestroika came Mikhail Gorbachev was severely pressed by the Poles and Jaruzelsi to admit that the “Katyn crime” was carried out by the Soviet NKVD… and in April of 1990 he officially proclaimed that that was what happened without presenting any single evidence to that.

In 1990’s investigations began in order to find “the truth” about Katyn, and several documents were “found” by the new new Russian liberalists. Those documents that are supposed to prove the Soviets guilt wer Beria’s memo of March 5, 1940; Politbureau’s decision from the same date, and KGB chief Shelepin’s memo to Khrustchev of March 3, 1959.

Those documents proved to be fakes. For instance, the Beria memo was published again three years later (in 1995) but had no date on it this time. How come? Later the liberalist archivists said that the date was actually March 3, 1940. So, what should we believe in: March 5, March 3 or “…March, 1940”? Your guess is as good as mine.

Many witnesses have told stories that do contradict with the now official version. For instance, several people had witnessed that they had seen Polish officers in Smolensk in July of 1941! If those same (?) officers were killed by NKVD, then they should have been lying in their graves since March or April of 1940. But, no, people saw them with their own eyes!

The place were the supposed NKVD crime took place was a Soviet pioneer camp that was used until June of 1941. Did the children live in their tents that were placed directly on the newly created massgraves (with stinking air and odoeur from dead bodies beneath them all around)?

There are lots and lots of arguments against the now official version. And those are no Soviet revisionist propaganda as some people may object. Those facts are undeniable and point towards German guilt. The Katyn crime has not been properly investigated by the Russian authorities. Between 1990 and 2004 lots of documents were assembled, but now only 1/3 of them are publicly available. And the problem is probably not that Russians are trying to cover up Stalin’s crimes. They are rather trying to cover up their own failed investigation with all the fake documents and fake witnesses that contradict even each other.

And before a proper investigation had been made in court (!) with all the evidence available, then people like Andrzej Wajda have no moral right to accuse the Russians for this crime. I will continue to write about Katyn, mostly in Swedish, but you are welcome to mail me with your questions about this. The truth about Katyn is yet to be discovered.

Advertisements

“Katyn”: ett spel mot eskalering?

March 29, 2008

Av Aleksej Timofejev, Rosbalt.ru, 18 september 2007

Igår hade Andrzej Wajdas nya film premiär i Polen. Dagen för premiären hade inte valts slumpmässigt: 17 september 1939 gick de sovjetiska trupperna in i Polen och återbördade områden som hade gått förlorade efter det polsk-sovjetiska kriget 1920.

Wajdas film medföljs i Polen av följande kommentarer: “Detta är historien om polska officerare som hade dödats av NKVD under andra världskriget. Det här är bilden av en tragedi för de kvinnor som inte kände till brottet och vilka väntade på sina makar, fäder, söner och bröder. Detta är ett kompromisslöst avslöjande av lögnen, vilken tvingade polackerna att glömma bort sina hjältar. Det är en film om den outtröttliga kampen för hågkomsten och sanningen, tack vare vilken vi idag kan leva i ett fritt Polen”. I reklamtrailers till filmen river sovjetiska soldater sönder den polska statsflaggan, oroliga och upprörda kvinnoansikten skymtar förbi och man visar färska gravar i Smolenskskogen. Filmen diskuteras aktivt: på polska Internet-forum framförs åsikten att denna film inte bör visas i Polen, utan i Ryssland. Samtidigt bör man göra filmvisningen obligatorisk: “för att ryssländare skall känna till sin sanna historia”.

Själva Wajda anser, att Katyn-temat är än idag ytterst viktigt. I en intervju sa han att “i Polen finns det praktiskt taget inga familjer som inte blivit berörda av Katyn”. För Wajda är Katyn en symbol för det som skedde i Polen efter kriget (huvudpersonerna är anhöriga till de dödade som inte tror på förlusten av sina nära). Det är en symbol, och inte bara för att Stalins Sovjetunionen var ett enda stort brott, utan att även hela efterkrigstidens polska historia ända tills man “återfick friheten” är en enda lång historia full av förräderi och lögn. Enligt honom byggde även de sovjetisk-polska relationerna på lögn. Samtidigt förklarar han att hans film inte är antirysk: enligt hans egna ord skiljer han tydligt på begreppen Stalins repressalier och det ryska folket. Men även om man skulle tro på det, så kommer man i Polen knappast att fördjupa sig i sådana finnyanser.

Det är ingen hemlighet att Katyn sedan länge har förvandlats till ämne Nr. 1 för de polsk-ryska relationerna. Praktiskt taget varje påminnelse om Ryssland framkallar hos polackerna associationer kring de polska officerarnas död under krigsåren. Det är nästan som en betingad reflex. Det går så långt att när man i Polen frågar om vägen så är det fullt möjligt att man kan få sig en lektion om den sovjetiska ockupationen och Stalins brott från polacker som har uppfattat en rysk brytning.

Katynfrågan används även för att spetsa till relationerna mellan de båda länderna, vilket nuförtiden inte är någon sällsynthet. Således hördes under fjolårets “köttskandal” förslag om att flytta Katynmuséet och placera det mittemot den ryska ambassaden: för att medarbetare på vår ambassad åtminstone två gånger om dagen – när de kommer till och går från arbetet – skulle begrunda sitt lands brottsliga natur.

Katyn används aktivt även för internpolitiska ändamål. Om detta vittnar den polske presidenten Lech Kaczinskis besök i Katyn i måndags tillsammans med en regeringsdelegation och artister, som hade spelat huvudrollerna i Wajdas film. Det råder inga tvivel om att detta är ett av tvillingarnas drag inför valet: de tidigarelagda valen till parlamentet kommer att hållas om drygt en månad. I Katynskogen förklarade den polske presidenten, att avrättningen av de polska officerarna utgör ett folkmord. Samtidigt försäkrade han att han anser att dagens Ryssland inte kan stå till svars för Sovjetunionens brott, och la till att “det ligger i vårt intresse att ha bra relationer med Ryssland”.

Besöksprogrammet (som inte inkluderade några officiella möten med Rysslands ledning), tidpunkten (årsdagen av “slaget i ryggen”), omnämningen av folkmord (som låter som en refräng i de polska politikernas deklarationer gällande Katyn), samt, dessutom, även allt som Kaczinski-bröderna har sagt och gjort gentemot Ryssland, får oss att tvivla när det gäller den polske presidentens välvilliga avsikter. Uppenbarligen tänker inte den polska ledningen byta sin kurs som handlar om politisering av Katynaffären.

I sanningens namn bör man säga att den moderna polska hysterin med anledning av Katyn värms upp även av den ryska sidan. Självklart inte för att Vladimir Putin vägrar att som sina föregångare publikt bikta sig för det som enligt polackernas mening hände för över 50 år sedan. Det handlar om att det ryska militära huvudåklagarämbetet (GVP) kunde ha haft en mer förståelig och tydligt argumenterad hållning, vilket utan tvivel skulle ha gynnat den här affären.

GVP har fört en undersökning i 14 år (från 1990 till 2004). Dess material utgjordes av 183 band, av vilka 116 blev hemligstämplade, vilket ger polackerna grund att misstänka att den ryska sidan försöker dölja brottet. GVP:s utredare har kommit till slutsatsen att 14 542 polacker hade blivit dömda till avrättning av en särskild “trojka”. I GVP:s officiella uttalande sägs det att utredningen “har tillförlitligt klarlagt 1 803 polska krigsfångars död, och att man har fastställt identiteten på 22 av dem”. Den polska anklagelsen om folkmord tillbakavisades. Brott från “en rad konkreta högt uppsatta officiella personer inom Sovjetunionen” bedömdes som “överskridande av befogenheter, och brottsutredningen mot dem har blivit nerlagd… i och med de skyldigas frånfälle”.

Skillnaden mellan antalet dömda till avrättning och antalet personer vars död blivit “tillförlitligt klarlagd” är iögonfallande. GVP förklarar inte detta faktum, vilket kan tolkas helt olika. GVP:s tystnad och dess ovilja att ge sig in på förklaringar i Katynaffären kan ju tolkas helt annorlunda mot vad man gör i Polen. Det är fullt möjligt att det här är inte ett uttryck för oviljan att avslöja stalinistiska brott, utan ett uttryck för att de ryska myndigheterna inte vill avslöja den ohållbara utredningsprocess och de tidigare gjorda uttalanden, från Michail Gorbatjov och framåt, i vilka den sovjetiska sidan tog på sig hela ansvaret för över 20 tusen polska officerares död. För trots den absoluta visshet som demonstreras av den polska sidan vad gäller Katyn återstår i denna fråga många ouppklarade och kontroversiella moment. Det är idag svårt att säga att man tillförlitligt känner till att det var just personer ur NKVD som var skyldiga till polackernas död.

Det finns idag en tämligen populär version – en förnyad variant av den officiella sovjetiska – att polackerna trots allt hade blivit avrättade av tyskarna hösten 1941. Det är klart att dess främste förespråkare Jurij Muchin och hans arbeten om Katyn (“Katynskij detektiv”, “Antirossijskaja podlost”) inte har ett helt entydigt rykte. Han är ingen professionell historiker, hans böcker är skrivna på ett språk som ligger långt ifrån den akademiska standarden (han kallar exempelvis de polska officerarna för “stora ondskefulla polska tölpar”; Polen kallar han, som Churchill, för “den europeiska hyenan”; anhängarna av den version som hävdar NKVD:s skuld kallar han för “Goebbelsbrigaden”). Icke desto mindre vore det fel att hålla med om det nedsättande omdöme, som en av perestrojkans ideologer Aleksandr Jakovlev har fällt om Muchin, när han i en intervju i VVS förklarade att “man inte får slösa tid på sådana här småböcker”. Muchin ställer mer än relevanta frågor. Det finns även andra undersökningar, liksom ögonvittnesskildringar, vilka inte överensstämmer med GVP:s version. Det finns t.o.m. en förfrågan från en parlamentariker till GVP i vilken ledamot Andrej Savelijev ber huvudåklagaren att förklara GVP:s hållning angående fakta som inte överensstämmer med den officiella versionen. Och sådana är många.

I verkligheten har man fram till idag inte funnit det antal kroppar vilket brukar nämnas av anhängarna till den version som hävdar att polackerna hade blivit avrättade av NKVD. Man har inte grävt upp dem. Den grav nära byn Mednoje i Tver-regionen, som tidigare betraktades som en massgrav för avrättade polacker visade sig vara en massgrav för sovjetiska soldater. Till och med sifforna för antalet döda polska officerare skiljer sig avsevärt. Under krigsåren överlämnade Sikorskis exilregering till Sovjetunionen listor, i vilka det förekom 8 tusen efternamn. Under perestrojkan talades det redan om 24 tusen. Idag – 15 tusen. Det råder inte full klarhet i frågan om användningen vid avrättningarna av tyska vapen och ammunition, samt av papperssnören som inte användes i Sovjetunionen under de åren, och med vilka offrens händer var bundna. Lokalbornas vittnesmål är ytterst motsägelsefulla. Det finns talrika vittnesmål om att man har sett polska officerare i Smolensk i juli 1941, medan ifall NKVD har varit inblandade i deras död borde dessa ha blivit skjutna våren 1940.

Man kan inte annat än att bli förvånad av den begränsade mängd dokument i denna fråga. Chefen för UKGB i Smolensk-regionen Anatolij Sjiverskich talar under 1980-talet om avsaknaden av några som helst arkivdokument. Inte heller nämns polackerna med ett ord i det kända “Smolenskarkivet” – ett arkiv för Smolensk-regionens parti- och statsorgan (där det det bland annat fanns dokument från den regionala NKVD-styrelsen), vilket man inte hann föra ut så att det hamnade i tyskarnas händer och vilket senare fördes över till USA.

Men även huvuddokumenten ur den så kallade “särskilda mappen” eller “det slutna paketet” – Berijas brev, ett utdrag ur Politbyråns protokoll i samband med beslutet om avrättningen av polska krigsfångar och KGB-ordförande Sjelepins brev till Chrusjtjov från 1959 – ser (och här kan man hålla med Ju. Muchin) inte helt seriösa ut. Tvivel angående deras äkthet framförs även av professionella arkivforskare. Med tanke på de misstankar som finns angående äktheten hos det hemliga protokollet till Molotov-Ribbentroppakten, kan liknande tvivel uppkomma även vad gäller de ovan nämnda dokument, vilkas sammanställning uppenbart strider mot den tidens praxis för kansliarbete.

Ett tungt vägande argument från anhängarna till versionen om NKVD:s skuld är vittnesmålen från några av den tidens NKVD-funktionärer. Men t.o.m. de motsäger sig själva i vissa avseenden.

Man kan förstås fortsätta med att inte lägga märke till alla dessa “konstigheter”, så som det ryska militära huvudåklagarämbetet gör den senaste tiden. Men samtidigt bör man ha klart för sig, att Katynaffären för länge sedan har blivit en symbol (och inte alls bara för Andrzej Wajda) och ett instrument i den ideologiska och politiska kampen. Snart kan den bli en anledning för att komma med ekonomiska anspråk gentemot Ryssland. Man önskar att man kunde förstå det inom huvudåklagarämbetet, att man kunde avhemlighålla utredningsmaterialen och svara på alla de frågor som finns kring denna affär. Eller kommer åklagarämbetet att även i fortsättningen att spela med i den pågående antiryska kampanjen?

Aleksej Timofejev

(Artikeln är hämtad och översatt från http://www.rosbalt.ru/2007/09/18/414639.html)

Katyns tragedi och hemligheten kring Hitlers bunker

March 28, 2008

Är bilden av brottet begånget vid Smolensk under 1940-talet så tydlig?

Aleksandr Borisovitj Sjirokorad, historiker, 1 februari 2008

I dagarna kom från USA nyheten: Andrzej Wajdas spelfilm “Katyń” har blivit nominerad till den amerikanska filmakademins Oscar-pris. Enligt filmskaparen är filmens syfte inte bara att visa avrättningen av polska officerare i Katyn, utan även “historiska och politiska aspekter av sanning och lögn kring ett av 1900-talet största brott”.

Man saknar ord, under 1940-talet begicks det vid Smolensk ett monstruöst illdåd. Men är det verkligen så att ansvaret för denna tragedi ligger på Sovjetunionens ledare, som det påstås i pan Wajdas nya verk?

Uppenbara orimligheter

Till att börja med påminner jag läsaren vissa fakta.

1 september 1939 gick den tyska armén in i Polen. Efter några få dagar led den polska armén ett förkrossande nederlag, medan Rzezcpospolitas regering flydde från Warszawa. 17 september gick de sovjetiska enheterna in i västra Vitryssland och västra Ukraina, områden som hade tillhört en stat som numera praktiskt taget hade upphört att existera.

Mellan 17 september och 2 oktober gav sig 452 536 värnpliktiga ur den polska armén till fånga till Röda arméns enheter, av vilka 18 789 var officerare. Alla lägre befäl, som var födda i områden som hade intagits av Röda armén, släpptes hem, medan övriga polacker blev kvar i krigsfångeläger.

Det hade gått över tre år. Tredje riket hade tillsammans med sina satellitstater anfallit Sovjetunionen. Wehrmachts och de allierade staters divisioner som till en början hade intagit enorma områden i Sovjetunionen började rulla tillbaka. Och då, våren 1943, förklarade plötsligt tyskarna att de i Katynskogen hade funnit gravar med de polska officerarna, vilka hade blivit skjutna av NKVD 1940.

23 september 1943 befriades Smolensk av den Röda armén, och redan den 5 november arbetade i Katyn en sovjetisk kommission under ledning av akademiker Nikolaj Burdenko. Den förberedde ett öppet meddelande samt ett helt hemligt intyg för landets ledning. I båda dokument pekade man på tyskarnas absoluta skuld kring de polska officerarnas död. Efter 1945 blev dock Katynaffären de västliga propagandisternas favoritämne.

Men den 2 augusti 1993 erkände en expertkommission från det ryska militära huvudåklagarämbetet att de polska officerarna hade dödats av underordnade till Lavrentij Berija 1940, och inte av tyskarna 1941. Trots det hyste en rad inhemska historiker allvarliga tvivel angående den sistnämnda kommissionens slutsatser. Till det fanns dessutom tungt vägande skäl.

Man känner till att redan 1943 instruerade det nazistiska Tysklands propagandaminister doktor Josef Goebbels sina underordnade som deltog vid utgrävningarna av polackernas lik i Katyn: “En del av vårt folk måste vara på plats tidigare, så att man till Röda Korsets ankomst hinner förbereda allt och för att man vid utgrävningarna inte skall stöta på föremål, som inte motsvarar vår linje”.

Expertundersökningen av texterna i de sovjetiska dokument från 1940, som hade presenterats som äkta av kommissionen från 1993 , avslöjade en hel rad pärlor av typen “till den 23:e självständiga skytteinfanterikåren…”, “t.o.m. innan man hade funnit NKVD:s dokumentkorpus…” och så vidare. Man förstår att det här är översättningar av några utländska “förstahandskällor”.

Ursprungligen, 1943, påstod tyskarna att polackerna hade blivit dödade med ryska vapen. Men representanter för det Polska Röda Korset (PRK) som hade transporterats till Katyn såg endast kulor och hylsor av tyskt fabrikat. PRK:s kommissionsordförande Wodzinski skrev: “… alla kulsår hade åstadkommits med en pistol som använde ammunition av fabriksmärket “Geco 7,65D”… i nästan 20 procent av fallen var offrens händer bundna bakom ryggen med flätat snöre”.

Senare fann Burdenkokommissionen även kulor och hylsor från pistoler med kalibern 6,35, 7,65 och 9,0 mm. Samma ammunition har man funnit vid utgrävningarna under 1990-talet.

I olika publikationer, som börjar med de tyska redogörelserna från 1943, publicerades fotografier av ammunition som man hade funnit i Katynskogen. Och inte vilken ammunition som helst, utan just tysk.

Således, båda sidor är eniga om en sak – man har inte lyckats gräva fram någon enda sovjetisk ammunition från platsen för polackernas avrättning! Jag noterar att fram till 1940 var Röda armén och NKVD-trupperna beväpnade med “Nagant”-revolvrar med kalibern 7,62 mm, TT-pistoler med kalibern 7,62 mm, samt – i liten mängd – mauserpistoler med kalibern 7,63 mm. Dessutom var 7,62 mm-patronen till TT-pistolen en kopia av 7,63 mm-patronen till mauserpistolen. Så det är omöjligt att förväxla patronerna.

Inte nog med det, de polska krigsfångarnas händer var bundna med en typ av snöre, som inte tillverkades i Sovjetunionen fram till 1941. Det återstår för oss att anta att att de smarta Tjeka-medarbetarna, som tydligen klokt nog hade förutsett ett krig mellan Sovjetunionen och Tyskland inom en snart framtid och en ockupation av sovjetisk mark (även om en sådan “profetia” obönhörligen skulle leda till högsta straff), hade med flit importerat pistoler och snören från Tredje Riket för att vilseleda världsopinionen.

Förutom i Katyn hade några hundra polska officerare blivit skjutna vid Charkov och i närheten av Mednoje. Efter 1991 har man grävt upp även många gravar av sovjetiska medborgare som har blivit avrättade av NKVD:s medarbetare. Det verkar som om det skulle räcka att jämföra resterna av ryssar och polacker som hade dött på andra platser med de i Katyn för att fastställa mördarnas “handstil”. Detta är kriminalistikens grunder. Men av någon anledning genomfördes inte utredningen på det sättet.

Ja, det är sant att hundratusentals personer hade utsatts för repressalier i Sovjetunionen. Men för dessa personer skapade man brottsmålsakter, man dömde ut domar, låt vara orättvisa sådana. Och för de polska officerarna som slutade sina liv nära Mednoje, Charkov o.s.v. hade alla dokument registrerats. Vem hindrade NKVD:s medarbetare, som 1937-1940 hade framställt en enorm mängd “avrättnings”-ärenden, från att att registrera desamma för 4-12 tusen “Katyn”-polacker?

Slutligen, NKVD:s bödlar hade en sedan länge beprövad avrättningsmetod (hoppas läsarna förlåter mig för denna kusliga detalj) – ett skott från en “Nagant” nerifrån och upp genom den 1:a halskotan. De tyska Einsatztrupperna däremot sköt från sina armévapen i nacken på sina offer. Vid undersökningen av skallarna som man hade funnit vid Charkov och Mednoje fann man att över 40% av dem hade blivit skjutna i huvudet och 60% i nacken, och alla var skjutna med “Nagant”-pistoler. I Katyn däremot var 98,5% skjutna i huvudet och 1,5% i nacken, och alla var skjutna med vapen av tyskt fabrikat.

Björnidets offer

En annan sak som gör en fundersam: inför utgrävningarna under 1990-talet utfärdade vårt militära huvudåklagarämbete ett totalförbud mot några som helst öppnanden eller utgrävningar av sovjetiska massgravar som låg i närheten av de polska, och sådana har man räknat till inte mindre än 55. Vid ett tillfälle satte polackerna igång med att gräva upp en av dessa efter att av misstag ha tagit den för en polsk, men så fort misstaget uppdagades fick de order att omedelbart gräva ner allting, utan att genomföra någon undersökning. Exakt likadant betedde sig tyskarna 1943. De visade för PRK en rad gravar, med krävde att de inte skulle röra någonting bredvid. Varför?

En grupp inhemska historiker fann i juni 2004 i arkiven tidigare okända dokument från 1940-talet, vilka bekräftar det faktum att det väster om Smolensk hade funnits tre så kallade “läger för särskilda ändamål” i vilka man höll polska värnpliktiga och statstjänstemän, vilka hade transporterats över dit i april-maj 1940 från tre sovjetiska NKVD-läger för krigsfångar.

Man kom fram till att dessa “läger för särskilda ändamål” inte på något sätt hade varit krigsfångeläger under 1940-1941, utan var s.k. territoriella produktionsstrukturenheter vid Vjazmas arbetsläger vid sovjetiska NKVD (Vjazemlag), så kallade “alfalt- och betongområden”.NKVD:s Vjazemlag ägnade sig mellan 1936-1941 åt att bygga den nya bilvägen Moskva-Minsk. I slutet av 1939 ingick i Vjazemlags arbetsläger 11 “asfalt- och betongområden” (ABO).

Polska officerare som var krigsfångar, vilka efter beslut av det särskilda rådet vid det sovjetiska folkkommissariatet för inrikesärenden våren 1940 hade blivit dömda till mellan 3 och 8 år i arbetsläger efter en förenklad juridisk procedur, som hade förutsetts genom ett beslut från centralkommitténs vid VKP(b) politbyrå Nr. P13/144-OP från den 5 mars 1940, hölls från början av april 1940 i tre följande lägeravdelningar vid Vjazemlag:

Kuprinskij ABO Nr. 10 (1940 – Kuprinskij ABO Nr. 9), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 1-ON eller Tisjinskij-lägret;

Smolenskij ABO Nr. 9 (1940 – Smolenskij ABO Nr. 10), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 2-ON eller Katynskij-lägret;

Krasninskij ABO Nr. 11 (1940 – Krasninskij ABO Nr. 8), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 3-ON eller Krasninskij-lägret.

Huvuddelen av den polska kontingenten i de ovannämnda “asfalt- och betongområdena” utgjordes av tidigare polska krigsfångar från Kozelsk-, Starobelsk- och Ostasjkovlägret (som var särskilda läger vid den sovjetiska NKVD-styrelsen för frågor gällande krigsfångar), vilka hade blivit dömda i mars-april 1940.

Enligt uppgifter från numera öppna arkivkällor uppgick det totala antalet polacker i de tre angivna lägeravdelningarna vid Vjazemlag, enligt uppgifter för den 26 juni 1941, till omkring 8 000 personer. Ett visst antal dömda polska krigsfångar (upp till några tusen personer) kunde antagligen ha hållits efter mars 1941 i nio så kallade “separata läger- (virkesproduktions-)punkter” vid Vjazemlag. Den största av de tre lägren för särskilda ändamål var Krasninskij ABO Nr. 11 (läger Nr. 3-ON). I den hölls över 3 000 polska krigsfångar.

Vid den sovjetiska arméns reträtt lyckades man inte evakuera majoriteten av dessa polacker. Det uppstår en självklar fråga: vart tog de då vägen?

I närheten av Katynskogen, på Dneprs högra strand, i Krasnyj Bor, finns rester efter Hitlers enorma bunker “Björnidet”. Det är i praktiken en liten stad som ligger på 27 meters djup. Ingången till den är för närvarande igenmurad med betong, och alla material om den är hemligstämplade. Det är inte känt vad som blev av med alla de människor som byggde bunkern. En rad forskare, bland dem Eduard Repin, antar att omkring 37 tusen byggare av Führerns underjordiska residens hade blivit dödade av tyskarna i Gnjozdovo-området. På samma sätt som man hade dödat de sovjetiska krigsfångarna som uppförde Hitlers kommandopunkt vid Vinnitsa i Ukraina.

Det är inte uteslutet att i uppförandet av “idet” deltog även polacker som senare hade blivit dödade i Katynskogen.

I artikeln har använts material från sajten

http://katynbooks.narod.ru

(Artikeln är hämtad och översatt från http://nvo.ng.ru/notes/2008-02-01/8_katyn.html?mthree=3)

“Katyń” – Andrzej Wajdas amoraliska show

March 28, 2008

Det gick inte att organisera en allmänrysk bikt genom att visa “Katyń” av den 82-årige patriarken av polsk film Andrzej Wajda. Själva Wajdas rykte är ställt under tvivel, vilket förresten inte sker för första gången. Redan 1980 gladde han väst med den politiska och tomma “Järnmannen”, som helt saknar estetiska värden.

I förra veckan organiserade samfundet “Memorial” filmvisningar av “Katyń” i huvudstadens litterära hus och på biograferna. Efter det inleddes inom de liberala massmedierna en hysterisk kampanj kring nödvändigheten av en allmänrysk bikt för de, av Stalins satraper oskyldigt dödade, polska krigsfångarna.

En viss Nikita Sokolov, som presenterar sig som historiker, anser att bikten bör ledas personligen av den helige patriarken Aleksij II. I samma anda agerar den “rättsförsvarande” Natalija Gorbanevskaja, som anser att utan bikt kan inte Ryssland längre fortsätta att existera.

Propagandisterna av Wajdas opus är ytterst oroliga för att filmen inte släpps ut i det stora omloppet av uthyrd film. Inte av censurskäl – filmuthyrarna av “art house”-filmer ser helt enkelt inte någon kommerisiell potential i “Katyń”.

Men det betyder inte att man undanhåller Wajdas film från de ryska filmtittarna. Den kommer ut på video, men är redan nu tillgänglig i piratformatet, samt inom lokala intenet-nätverk. Och många av dem som redan sett filmen är inte alls imponerade av det primitivt gjorda rusofobiska verket.Den polske regissörens skapelse är primitiv som ett par zloty.

De monsterliknande icke-människor från Stalins NKVD plågar och dödar polska krigsfångar vilka, som om de vore handplockade, var och en är förkroppsligade änglar. Med sina djuriska handlingar lämnar självklart de sovjetiska satraperna de tyska dito långt bakom sig. De senare, visar det sig, stod till och med för kostnadsfria leveranser av urnor med de dödas aska till de polska änkorna.

Den enda ljusa gestalten är den sovjetiske officeren, spelad av Sergej Garmasj, som räddar en polsk familj undan döden. Men Wajda låter förstå att detta är ett mikakulöst undantag från regeln. “Katyńs” moral är sådan: den europeiska historien har inte känt till något liknande som de djuriska sovjetiska militärerna. Och Ryssland måste bikta sig om och om igen för deras “monstruösa brott”.

De som har intresserat sig för frågor som psykologisk kamp med hjälp av filmkonsten borde utan svårighet märka att Wajdas “Katyn” är gjord efter den goebbelska propagandans mallar, vilken förresten redan 1943 började sprida versionen om Sovjetunionens skuld kring massavrättningen av polska krigsfångar i Katyn.

Kärnan av propagandan består inte av de ökända orden som vissa liberala “professionella” som Jevgenij Albats envist tillskriver Goebbels: “Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den”. I själva verket sades dessa ord av Hitler i “Mein Kampf”, och i sin helhet lyder de så här: “Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den – sådan är huvudprincipen för europeiska tryckta media”.

Vad gäller de sanna principerna för den goebbelska propagandan, så hänvisar vi de intresserade till de engelska historikernas kollektiva verk “Kriget som vanns av Hitler”. Det har givits i Ryssland och innehåller en ingående analys av orsakerna till effektiviteten hos Tredje Rikets propagandamaskin med dess satsning på filmkonsten.

De raffinerade mekanismerna som kombinerar noggrant valda fakta med nödvändig fiction, användningen av känslomässig påverkan över en förnuftig bedömning av informationen – allt det här har studerats aktivt efter kriget både i USA och i Sovjetunionen och användes i den ideologiska kampen under “kalla kriget”. Och det används fortfarande, vilket Wajdas film är ett exempel på.

Själve pan Wajda uppförde sig i Moskva som någon sorts messias, men blev rädd för fritt umgänge med pressen. Till hans press-konferens kallade man endast “de rätta” journalisterna ur den “liberala” skolan, samt kvinnliga filmkritiker med näsdukar under ögonen. “Moskva måste omedelbart offentliggöra alla kvarvarande dokument i Katynfrågan”, – förklarade Wajda. Och i det har han rätt. Och, framförallt, det skulle inte skada om man redde ut de bakomliggande orsakerna kring de sensationella “avslöjandena”, vilka offentliggjordes hos oss i denna fråga för sexton år sedan.

Ett av argumenten bland de som anser Katyntragedin vara uteslutande ett brott begånget av Stalins NKVD, är att själva den ryska sidan har officiellt erkänt detta faktum i början av 90-talet. Det var just då som den superhemliga mappen, som man på sovjettiden förvarade nästintill i kärnvapenväskan, plötsligt dök upp. Och de dokument som man påstår sig ha funnit däri vittnar entydligt om att beslutet om avrättningen av polska krigsfångar fattades av Stalin personligen på inrådan av, som ni själva förstår, Berija. Men under de senaste åren framkallar äktheten hos dessa sensationella “dokument” stora tvivel.

Försöken till lösning av Katynaffären inleddes hos oss under överinsyn av sådana vidriga personer som Michail Gorbatjov och Aleksandr Jakovlev. Efter Sovjetunionens sönderfall togs fallet över av personer ur den dåvarande Jeltsin-omgivningen och betjänter ur kretsen av liberala historiker. Deras slutsatser var entydiga – Goebbels visade sig ha rätt och Katyntragedin ligger helt och hållet på den stalinistiska regimens samvete.

Men i dessa slutsatser fanns det så mycket outtalat och motsägelsefullt, att oberoende historiker har ifrågasatt denna version. Den kände historikern och publicisten Jurij Muchin lade fram frågornas kvintessens i sin bok “Katynskij detektiv” (“Katyndetektiven”). Våra “wajdor” lade helt enkelt inte märke till boken. På samma sätt som man ingnorerade den franske historikern Alain Decaux (som var en av de största diplomaterna under de Gaulle-tiden) och hans “Katyn: Stalin eller Hitler?”, i vilken han lade fram en underbyggd version om att det i Katyn kan ligga begravda offer både för stalinismen och nazismen.

Katyntragedin är så invecklad och finkänslig, att den måste utredas och åter utredas. Faktum är att många av de dokument ur det ökända “paketet nr. 1”, vilka publicerades för första gången i det underliga endagsmagasinet “Vojennyje archivy Rossii” (“Rysslands militära arkiv”), ser ut som uppenbara förfalskningar. Dessutom överlämnades detta “paket” till Jeltsin av Gorbatjov personligen vid hans avgång från posten som Sovjetunionens president.

Eftersom Gorbatjov inte gillar att uttala sig om de mest pikanta moment i sin politiska karriär, återstår endast gissningar om hur det ökända paketet kunde hamna i hans presidentarkiv.

Och det finns åtskilliga frågor angående dokumenten i mappen. Till exempel Lavrentij Berijas skrivelse med nummer 794/b till sammanträdet för politbyrån vid VKP(b):s (d.v.s. kommunistpartiets) centralkommitté, där de polska krigsfångarnas öde påstås ha avgjorts, som vid publiceringen av första kopian var daterad 5 mars 1940. Det vill säga samma dag som själva sammanträdet. Men liknande skrivelser kunde inte tillverkas så här snabbt.

Vid nästa publicering visade sig datumet i Berijas skrivelse vara… utraderat! Efter allmänhetens frågor förklarade historikerna från den officiella kommissionen för “Katynaffären”, att Berijas skrivelse var daterad 3 mars. Och de ljög igen! Man fann en liknande skrivelse i ett annat ärende från den 2 mars, men med numreringen 810/b. Det ser ut som att ett senare dokument har fått en tidigare numrering. Kanske skulle Rudolf Pichoja idag kunna förklara denna miss?

Vi överlåter dessa nyanser åt dem, som genom sin tjänst borde ha det som sin plikt att dubbelkolla aktiviteterna hos vissa av våra officiella personer och “historiker” i början av 90-talet. Låt oss anta att det stalinistiska NKVD:s inblandning i massavrättningen av polska krigsfångar och internerade ändå är bevisad. Men har pan Wajda i så fall rätt att så pass energiskt försöka tvinga oss till en allmän bikt, utan att lägga märke till “roliga” episoder i sitt eget lands nyaste historia?

Varför kan inte Wajda göra en film om den monstruösa utbredningen av antisemitismen som ägde rum i Polen efter Joszef Pilsudskis död 1935? Och uppmana polackerna till bikt för att de då hade givit sitt stöd åt en sådan monstruös antisemit som premiärminister Edward Rydz-Smigly, som främjade främlingsfientlighet och nationalism i den polska armén?

Varför kan inte Wajda komma ihåg och uppmana polackerna till att bikta sig för de tiotusentals rödgardister, vilka hade fått sätta livet till i polska koncentrationsläger 1919-22? Idag är det svårt att ge en bedömning av den sovjetiska anstormningen mot Warszawa under de åren, bakom vilken låg en brinnande önskan att underblåsa världsrevolutionens brand i Europa. Men man bör bli påmind om att det var tack vare revolutionshändelserna i Ryssland som Polen återfick sin stat.

9 september 1921 överlämnade folkkommissarien för utrikesaffärer Tjitjerin en protest till den polska regeringen i samband med att man i koncentrationslägren tagit död på 60 tusen (!) sovjetiska fångar. Moderna forskare höjer denna siffra upp till 83,5 tusen. Inte avrättade, utan sådana som man hade tagit död på – genom plågsam behandling och svält. Dessa fakta är dessutom historiskt bevisade, till skillnad från den inte helt uppklarade Katynhistorien. Och efter det har Wajda och hans kuratorer nog med samvete att komma till Ryssland och här iscensätta en amoralisk show med illa dolda motiv!

Förresten, det var svårt att vänta sig något annat av Wajda. Sina bästa filmer, som räknas som filmkonstens kulturskatter, sådana som exempelvis “Popiól i diament” (“Aska och diamanter”), “Kanal” (“Medan döden väntar”) och “Wszystko na sprzedaz” (“Allt till salu” – en mycket självkritisk titel) skapade han i det socialistiska Polen. Efter den undermåliga propagandafilmen om Lech Walesa “Järnmannen” blev det tydligt att pan Wajda inte har någonting emot att mot rejälla ersättningar och Cannes-priser bli en förtjänstfull arbetare inom den politiska agitationspropagandan av västlig typ. Men sanningen att säga, det har inte bringat honom några konstnärliga framgångar.

Den sanna polska filmkonsten har börjat associeras inte så mycket med honom, som med sådana mästare inom filosofisk film som Krzysztof Zanussi och den förtida bortgångne Krzysztof Kieslowski, vars “Dekalogen” är enligt vår mening värd alla Wajdas filmer sammantagna. Och vilken borde ses av våra självutnämnda “rättsförsvarare” – “Katyns” propagandister, för att det hos dem skulle vakna en känsla av måttfullhet, och kanske även samvete.

Artikeln är skriven av Andrej Sjtjerbakov och publicerad på Pravda.ru, 27 mars 2008

(Artikeln är hämtad och översatt av Mythcracker från http://www.pravda.ru/culture/cinema/foreigncinema/27-03-2008/261096-katyn-0)