Archive for the ‘History’ Category

Katyn: Dionis Kaptars intervju med Viktor Iljuchin angående förfalskningarna

July 6, 2010

2 juli 2010 direktsändes en intervju med Viktor Iljuchin som genomfördes av programledaren Dionis Kaptar i TV-kanalen ”KM.TV”. I intervjun berättade Iljuchin mera ingående om förfalskningarna av Katyn-dokumenten.

Det framkom att han kände den anonyme uppgiftslämnaren redan under sin tid som medarbetare inom huvudåklagarämbetet, dock kände den mannen honom bättre än tvärtom. Personen i fråga har nära samband med den ryska underrättelsetjänsten. Iljuchin sade att det kändes lätt att prata med honom, eftersom de pratar samma professionella språk.

Iljuchin sade att redan innan mannen trädde fram och berättade om förfalskningarna, så fanns det starka tvivel angående Katyn-dokumentens äkthet. Han visade upp Berijas fyrsidiga brev nr. 794/B och berättade om att man har gjort en expertundersökning kring det. Det har visat sig att brevets sidor är skrivna på två olika skrivmaskiner.

[blip.tv ?posts_id=3860335&dest=-1]

Enligt Iljuchin var sådant otänkbart vid framställningen av topphemliga dokument. Det hände ibland att man av sekretesskäl t.o.m. förstörde skrivmaskinerna som användes för att skriva ut hemliga dokument. Av den anledningen, sade Iljuchin, var det inte svårt att känna tilltro till den anonyme uppgiftslämnarens uppgifter.

Enligt mannen skapades förfalskningsgruppen under president Jeltsins tid. Uppgiftslämnaren och Iljuchin utesluter dock inte att förfalskningarna av arkivdokument kan ha inletts ännu tidigare än så. Bland annat har det pratats och pratas fortfarande mycket om de s.k. ”hemliga tilläggsprotokollen” till Molotov-Ribbentroppakten från 1939. Iljuchin anser att även de är förfalskade och tillverkade på Aleksandr Jakovlevs initiativ. Dock bör detta undersökas närmare, menar Iljuchin. Han säger att originalen till de hemliga tilläggsprotokollen saknas och har aldrig visats upp. De finns varken i Tyskland eller USA. Kopior av dessa protokoll dök först upp i USA och så småningom även i Ryssland under Gorbatjovs tid.

Uppgiftslämnaren sade att han måste ta och prata med sina tidigare förfalskningskollegor angående dessa protokoll, för som han säger ”vi kan ha tillverkat dem också”. Han kom i kontakt med förfalskningsgruppen i början av 1990-talet. Förfalskarna arbetade just under den tid då en regeringskommission höll på att avhemlighålla dokument från det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté.

Gruppen var förlagd i Nagornoje utanför Moskva och hade den tekniska utformningen av de förfalskade dokumenten som sin uppgift (d.v.s. att sätta dit signaturer, stämplar o.s.v.). Själva texterna var redan färdigskrivna (de innehöll datum och allt) och levererades till gruppen för det slutliga arbetet. De fick också äkta skrivmaskiner från 1930- och 1940-talen som skulle användas för att skriva ut förfalskade dokument. Enligt Iljuchin hade den tidigare 9:e styrelsen vid KGB kvar många skrivmaskiner och andra material från den tiden. Vid förfalskningarna använde man alltid gamla blanketter och skrivmaskiner. En del sådana blanketter har uppgiftslämnaren tagit med sig och överlämnat till Iljuchin.

En del av de stämplar som man använde hade man däremot tillverkat själv. Förutom Berijas och Stalins namnteckningar har man använt förfalskade signaturer för Vorosjilov och Molotov. En del av stämplarna var annars äkta och hade levererats till dem efter det att centralkommitténs byggnad i Moskva hade intagits.

Mannen har berättat att det var just hans förfalskningsgrupp som tillverkade ”Berijas brev” som innehöll en begäran om att avrätta 21.857 polska fångar. Enligt honom är ”Politbyråns utskrifter” till Berija och Sjelepin också falska. Den ena av dem, ”utskriften till Berija”, avslutas med ”sekreteraren i centralkommittén”, utan något namn efter och utan stämpel. I ”utskriften till Sjelepin” står det ”sekreteraren i centralkommittén J. Stalin” (där Stalins namn har skrivits in efteråt) och ovanpå det har man satt en stämpel från partiets centralkommitté, där partiets namn är SUKP istället för VKP(b). 1940 hette partiet VKP(b) och en SUKP-stämpel var således helt omöjlig i ett dokument från den tiden.

Iljuchin säger att i.o.m. det att de tyngsta dokumenten är falska, så frågar man sig om det finns fler bevis i det här kriminalrättsfallet, som ger grund att hävda att allt hände efter ett beslut i Politbyrån, d.v.s. landets högsta ledning.

Enligt Iljuchin verkar det som om den anonyme uppgiftslämnaren ännu inte har berättat allt och sitter på mer information. Möten de båda emellan fortsätter.

Källa: http://tv.km.ru/viktor_ilyuxin_kto_sfalsificziro

http://tv.km.ru/viktor_ilyuxin_kto_sfalsificziro/textversion

Advertisements

Katyn: first sign of life from Russian officials regarding the forgeries

July 5, 2010

The silence of official Russia was broken on June 21, 2010, by an article in the newspaper “Ogoniok”.

The keynote in the article is mockingly against Viktor Ilyukhin. They call the whole thing a “desperate communist comeback attempt”, they mark words (among other things Ilyukhin has said the village of “Nagornyj” instead of “Nagornoye”), and some other small bleed. They are almost on the verge of implying that Ilyukhin himself is behind the forgery of the documents that the anonymous informant has turned over to him and is now hiding behind convenient excuses. Furthermore it is said that “the forgery news” is not a coincident but has a direct connection with Rosarkhiv’s publication of the Katyn folder at their own web site recently (April 28).

In the article appeared also the former head of the archives Rudolf Pichoya (one of those who is actually depicted by the anonymous informant) and he strikes back at everything that Ilyukhin has claimed. Among other things Pichoya said that this is an attempt to confuse the brains of young people, and also that forgeries in the archives are totally impossible. He states, probably quite seriously, that no forgery attempts have been made in the archives for three centuries! He ends his debate appearance by calling Ilyukhin’s behavior as hooliganish and amateurish.

The article is concluded by a box with all the claimed strange affairs that Ilyukhin is supposed to have been involved in – if you want some kind of discredit box.

On the whole, this lunge on part of Pichoya, who is one of the main suspects and depicted in this case, is a little bit odd if you look at his reaction. It is strange that he does not react stronger than he actually does and take this matter to court as some kind of libel. If he has nothing to hide he should easily get a winning sentence against Ilyukhin for dissemination of slander. But no, Pichoya chooses to only mock Ilyukhin with a few sentences in a newspaper.

Source: http://www.kommersant.ru/doc.aspx?DocsID=1387089

Katyn: KPRF press conference regarding the falsification of archival documents

July 5, 2010

The KPRF held a press conference on this subject on June 18, 2010.

Yuri Mukhin reports on his website about the press conference. He says that what all the gathered people were most interested in was the question of who it was that had come to Viktor Ilyukhin and confessed. Ilyukhin clarified that this person is in a real danger. Mukhin talked briefly to Ilyukhin after the press conference, when Ilyukhin were on his way to another place. The following then transpired:

1. The anonymous person (A.) really fears for his life and is concealing himself because of that.

2. A. is no lunatic, but is really a falsification expert. Mukhin can at the moment not say what it is that confirms this, but in time the public will know about it.

3. A:s motive “it hurts for my country” is confirmed by a personal motive which can be understood from a humanly perspective. When it eventually will be known the public will understand what that motive is about.

Before Ilyukhin ran off he said that now A. is not the only one who has confessed but in the hurry Mukhin did not have time to get a clarification over this.

At the press conference there were representatives from Polish media and people from the Russian “Memorial”. A Polish journalist tried to argument against Ilyukhin by saying that the execution of the Polish officers is confirmed by the excavations in Kharkov and Mednoe. Ilyukhin replied that in the USSR only “criminal Poles” were executed. Mukhin, however, feels that this argument was somehow listless. The reply should have been that a court does not have any use of some excavator’s “conclusions” developed during a commission without concrete evidence.

For example, Mukhin means that they should explain why among the 169 sculls found in Kharkov only 62 bullet holes were found while the dead in Katyn almost all of them had traces of bullet holes. In Mednoe 226 dead “Poles” were found, but only twenty had bullet holes.

An exhumation is part of a judicial process; everything found must be thoroughly documented, described, photographed and collected. All evidence shall then be packed, protected against destruction and preserved until it can be presented to a court, which shall then decide the matter.

Memorial’s Nikita Petrov tried to portray the whole thing as it “probably is about a falsification amateur who has made himself some money on his forgeries, but which has nothing to do with the Katyn documents”.

Mukhin argues against that position. He says that an individual can never perform such advanced forgeries as it is about in this case. Mukhin says that before you can sell something you must first buy something. Among other things the false stamps must be paid. Then genuine old paper from the 1930s and 1940s must be acquired (with specific paper composition and texture). Then the work to put all these document attributes and small notifications here and there is very time-consuming.

Beyond that real typewriters from that period must be acquired (for example from Beria’s office). That is something that is not to be done without considerable problems. In order to do that you must found documents in the KGB archive about deliveries of typewriters and establish which one of these was delivered specifically to Beria’s office, and then through some antique store find that particular typewriter.

And finally, you are spending a lot of time and money to produce for example “Stalin’s letter to the General Staff of the Red Army”, but then you also must sell the document. But to whom shall it be sold? Everyone will understand that the document is stolen, even if it is not false. The scholars are interested in the document text itself, and would never pay big money for a document. It is more convenient and also free of charge to write off a document directly in the archive. Why should you buy the document itself, and by that also commit a crime? And why should you buy a falsified archival document?

According to Ilyukhin they have fears for the witness’ life. “The witness will be presented to the investigation, if it will be performed on the highest governmental level”, Ilyukhin added.

Ilyukhin also claimed that “participants in the independent research group are also subjected to pressure, it is suggested that they officially shall retract some of their statements”.

Source: http://kprf.ru/dep/80269.html

Katyn: Ilyukhin’s appearance in the Duma regarding the forgeries

July 4, 2010

On June 16, 2010, Ilyukhin appeared in the Duma about these new revelations.

He says that the KPRF (Russian Communist Party) has information of such forgeries that needs to be thoroughly controlled by a parliamentary investigation. The purpose with the forgeries during the 1990s must have been to equate Stalinism with fascism.

Ilyukhin repeated his information that also people at the 6th department of the armed forces General Staff have been involved in these falsification activities. This group’s activity coincided in time when a government commission under the leadership of Mikhail Poltoranin was involved in declassifying documents from the Politburo and the Central Committee of the Communist Party.

It has been established earlier by Russian historians that Lenin’s so-called “will” is a forged document. Other known forgeries are documents which have to do with the abdication of Nikolay II and that Stalin is supposed to have been an agent of the Tsarist secret police (Okhrana), and other documents.

Ilyukhin says that today it is possible to state that “Beria’s letter” of March 5, 1940, is falsified. He showed an expert opinion from the lectern. Also the transcription from the Politburo decision is falsified, where permission is given to execute all these Poles.

He also shows an expert opinion that the document of the claimed co-operation between the NKVD and the Gestapo is also falsified.
Ilyukhin expressed great concern over that so many documents obviously have been forged, since it gives the scholars a wrongful image of events that have taken place not so very long ago “in our own history”, as he puts it.

He says that he may have restrained himself from similar statements of large scale falsifications if it not had been supported by the fact that Dmitri Volkogonov turned over tens and hundreds of top secret documents to the US Congress Library in the 1990s. The Russian archival documents “is indeed wandering freely all over Europe” as Ilyukhin put it.

He mentioned the false stamps that he has in his possession, including stamps of Stalin’s and Beria’s signatures, and that there are empty forms from the 1930s and 1940s on which they have made such documents.

He also mentioned “special case no. 29” from 1941. Some of these documents have unfortunately already been legalized, he says. The folder contains inscriptions “stored forever” and “not subject for de-classification”, but nevertheless these documents are outside the archives.

Recently Sergey Mironenko, manager at the Russian State Archive, has said that such things could never have happened and that Ilyukhin is spreading pure fantasies. Ilyukhin says that he is prepared to resign as a member of the Duma if Mironenko can prove that these documents have nothing to do with events from the 1930s and 1940s. If Mironenko fails in doing that, he should himself leave his post.

Ilyukhin put forward the question about the necessity to conduct a new parliamentary investigation regarding the massacre of the Polish POWs at Kozi Gory outside Smolensk and about the falsification of other historical documents.

In the near future they will suggest a legislative change in the Russian legislation which will fill a hole, namely that it should be considered a crime to falsify documents of great historical importance.

Ilyukhin says that it is wrong to believe that all of this has to do with the past. It has everything to do with our present time, he concludes.

Source: http://www.katyn.ru/index.php?go=News&in=view&id=201

16 juni 2010. Viktor Iljuchins framträdande i den ryska duman   angående dokumentförfalskningarna.

Katyn: Ilyukhin’s video on Katyn forgeries

July 4, 2010

On June 3, 2010, a video was released where Viktor Ilyukhin reveals orally what has happened.

In the video he is mentioning the latest information that he has received from the anonymous informant. He is showing some empty forms (among others a similar one which was done for “the Beria transcription”), he shows all the stamps which according to the informant is false.

Ilyukhin also talks about the 202 page document concerning Stalin’s correspondence and reports to him from 1941. The purpose with this forgery in particular was to insert as much information as possible in the documents that would show that the Soviet intelligence perfectly knew about the coming war already during spring 1941 and that Stalin was warned but that he despite of that ignored all warnings.

The informant said that he could no longer in calmness follow the events and see what the falsifications led to. He also said that he feels an ironic reaction every time he notices that they mentioning documents.  that his group has forged. The man also says that it was him who singlehandedly put Beria’s signature in “Beria’s letter No. 794/B”. At the same time Stalin’s, Voroshilov’s, Molotov’s and Mikoyan’s signatures were put in the same letter.

The man has said that Colonel Klimov was the one who singlehandedly executed the “Shelepin letter” to Khrushchev “from 1959”. It shouldn’t be difficult to compare that letter with other letters that Klimov has written to compare his handwriting and make an expert study of it. According to the video some falsification orders came directly from the head of the archive Rudolf Pichoya. All the falsified documents concerns the 1930s and 1940s, i.e. only the Soviet epoch.

In the video it is said that the falsifiers worked in the village of Nagornoye between 1991 and 1996 and then moved to a place not far from there. The informant does not exclude the possibility that the group can still be working. This group has produced hundreds and thousands of pages of falsified documents which have been put into circulation.

Ilyukhin finishes by saying: “There is really no credence left for the Russian archives.”

Source: http://www.katyn.ru/index.php?go=News&in=view&id=198

Katyn: “Closed package no.1” was forged

July 3, 2010

On May 25, 2010, an anonymous person called the member of the Russian Duma, Viktor Ilyukhin, and said that he had some things to say regarding certain things having to do with the murder of the Polish officers at Katyn. Ilyukhin met this person already the same day and during this meeting he revealed his name and said that he had been directly involved in the falsification of archival documents including the Katyn documents. Among other things “Beria’s letter No. 794/B” and “Shelepin’s letter” from 1959 have been falsified by him and his group.

This group was specially set up during the Yeltsin era and worked in the early 1990s in the village of Nagornoye (they were staying at a dacha which had previously been used by members of the Central Committee of the Communist Party). The group was well paid and was provided with various kinds of products. They had at their disposal a set of old Soviet forms and stamps.

The anonymous informant (the name is not revealed at this moment out of security reasons) told how the falsifications happened. They even falsified the signatures of the earlier Soviet leaders. It has already been proved by Russian historians that  several historical documents have been falsified even before, such as Lenin’s testament and the act of abdication of Nikolay II, among others. This specific group’s work went on until 1996, when they moved from Nagornoye to the village Zarechie.

Persons involved in this group were Colonel Klimov (who was directly involved in the falsification of the “Shelepin letter”), the head of the Russian archive Rudolf Pichoya, Yeltsin’s closest collaborator M. Poltoranin, and premier deputy security chief for the Russian president G. Rogozin. Rudolf Pichoya was, by the way, the individual that on the assignment of Yeltsin handed over documents from the “closed package no. 1” (the so-called Katyn folder) to Lech Walesa in Warsaw on October 14, 1992.

The informant also said that as far as he knows, even employees at the 6th Institute of the Russian General Staff (with Molchanov as head) worked in a similar way.

According to the information hundreds of documents dealing with important moments of Soviet history were falsified. They have also distorted the content in other documents. To support his allegation he presented a number of forms from the 1940s, false stamps, stamp markings on paper and other things. He promised to deliver more material.

Viktor Ilyukhin has now sent two letters (May 26 and 28) about this to the KPRF leader Gennadiy Zyuganov with a request to continue the investigation and that more scientists and scholars should be involved in this.

Source: http://www.katyn.ru/index.php?go=News&in=view&id=196

Katyn: Lazar Kaganovich’s testimony

July 2, 2010

The well  known Russian military historian, doctor in history of science, A. N. Kolesnik has to the editorial staff of “The truth about Katyn” forwarded extracts of stenograph from his personal conversations with the former member of the Politburo of the Communist Party, L. M. Kaganovich.

Altogether A.N. Kolesnik conducted six conversations with L. M. Kaganovich between 1985 and 1991 around different historical subjects. Out of censorship reasons it is not possible to release the stenographs from these conversations without considerable cuts and edits, not even in small parts, since the direct speech from Kaganovich is full of ugly words and swearing which characterizes his attitude to the leadership of Hitlerite Germany, to the leading circles of bourgeois Poland and to the leaders of the “Gorbachovite” perestroika, and in particular in person to A. N. Yakovlev.

The dates for A. N. Kolesniks conversations with L. M. Kaganovich and their duration are documented by the employees of the KGB who guarded the stairwell where L. M. Kaganovich were living. If necessary the dates and the duration of the conversations can be established more thoroughly with the help of archival information, since the guards were obligated to register all the visitors in a special logbook. Apart from that all the visitors were photographed with a special camera which automatically fixed the date and the time for the film shooting.

The conversation about the Katyn issue, during which L. M. Kaganovich for the first time announced the information of the exact amount of citizens from former Poland that had really been executed on Soviet territory between November 1939 and July 1941, took place on November 6, 1985 in Moscow in L. M. Kaganovich’s apartment which was located at Frunzenskaya naberezhnaya, house 50 and lasted for 2 hours and 40 minutes, from 6.40 pm to 9.20 pm. Present at this conversation was also Lazar Moiseyevich’s daughter Maya Lazarevna, who stenographed everything that was said.

Later it turned out that the conversation also had been recorded with the help of special technical equipment by the employees of the KGB who in silence conducted reconnaissance of L. M. Kaganovich. That became obvious, when A. N. Kolesnik was called by the operative KGB employee Captain Ryazanov, who in a categorical form demanded that the content of the completed conversation could not be made public.

During the conversation on November 6, 1985, L. M. Kaganovich said that during the spring of 1940 the Soviet leadership was forced to make a very difficult decision to execute 3 196 criminals among those who were citizens of former Poland, but L. M. Kaganovich said that it was absolutely necessary in the then prevailing political situation. According to Kaganovich’s testimony, they had essentially sentenced to execution Polish criminals who had been involved in the mass extermination of captured Russian Red Guards 1920-1921, and employees of Polish punishment bodies who had compromised themselves with crimes committed against the USSR and the Polish working class during the 1920s and 1930s. Apart from them they had also executed criminals among the Polish POWs  who had committed serious general crimes on Soviet territory after their internment in September-October 1939 – gang rapes, criminal assaults, murders and so on (L. M. Kaganovich said literally: “ …the fuckers, the bandits and the murderers …”).

Apart from Kaganovich, the former chairman of the Peoples Council of Commissars V. M. Molotov in a telephone conversation in 1986 estimated that the amount of executed citizens of former Poland 1939-1941 amounted to “about 3 000 people”.

The exact figure “3 196” Polish citizens who had been executed in the USSR in 1939-1941 was also decidedly confirmed by the former Soviet People’s Commissar for the Construction Industry, S. Z. Ginzburg, in a private conversation with A. N. Kolesnik.

S. Z. Ginzburg told A. N. Kolesnik little-known details of the Soviet excavation works in the Katyn forest. According to him the excavations of the graves with the Polish citizens were conducted in 1944 not only in Kozi Gory but also in at least two other places west of Smolensk. The excavations and the exhumations were conducted with the help of special construction- and assembly units, so-called OSMCh (in Russian osobye stroitelno-montazhnye chasti), which were under S. Z. Ginzburg’s operational management. Because of the period of time that had elapsed S. Z. Ginzburg could not remember the exact number of this OSMCh unit, but said that the unit in question had been formed shortly after the beginning of the war on the basis of one of the civilian building boards and that their staff in 1944 amounted to about 200 people. After the exhumation works they distributed to all the conscripts of the unit – at S. Z. Ginzburg’s request – one kilogram of chocolate as some kind of bonus.

A. N. Yakovlev, member of the Politburo of the Central Committee, started to earnestly interest himself in the contents of the conversations between A. N. Kolesnik and L. M. Kaganovich, and also showed great concern regarding a possible publication of Kaganovich’s testimony about the Katyn issue. At the end of 1989, right before his appearance in front of the 2nd Congress of People’s Deputies, A. N. Yakovlev turned, through A. N. Kolesnik, over a list of tendentiously selected questions about the Katyn issue with the suggestion of recording his answers at a tape recorder. The idea was  to prepare Kaganovich’s answers in a proper way and confirm the version of the Soviet guilt in the Katyn massacre by his authoritative testimony. (Kaganovich said literally: “Tell this son of a bitch that I have had them spinning around my dick! I am from the family of a common meat pundit, but have been a member of the Central Committee and a minister, while they want us to fall back to 1914. The thing they have invented about Katyn – that will bounce back at them with bloody tears. They want us again to end up in a conflict with Europe. Because during the last war we indeed not only fought Hitler but with most other European countries!”

The perspective of a publication of the exact amount of Polish citizens that were executed in 1939-41 (3 196 people) and the true reasons for the executions, induced an extreme nervousness of Yakovlev and his surroundings. In exchange that A. N. Kolesnik should keep quiet about the information around the Katyn issue that he had received from L. M. Kaganovich, A. N. Yakovlev suggested that he could choose between six different senior posts.

When A. N. Kolesnik declined that offer, they arranged on directives from A. N. Yakovlev and D. A. Volkogonov a meeting between him and a representative for “competent bodies” who conducted a “preventive talk” with him in V. M. Falin’s (the head of the news agency APN) office. During the conversation threats were made to “bring him in on a long time”, if A. N. Kolesnik would go public on the facts about the Katyn issue that L. M. Kaganovich had told him.

When it became apparent that this measure had no effect, they brought prosecution on A. N. Kolesnik which ended with him being dismissed from the Military History Institute in 1993.

Source: http://www.katyn.ru/index.php?go=Pages&in=view&id=936

Katyn: “Beria’s letter” was written on two different typewriters

July 2, 2010

On March 31, 2009, Sergey Strygin (Russia’s leading Katyn-expert) turned to a licensed forensic expert, Eduard Petrovich Molokov with a request to analyse “Beria’s letter nr. 794/B” of “March __, 1940” in order to determine whether it was written on one or several typewriters.

Molokov has an expert diploma (issued in 1973 by the MVD, i.e. the Ministry of Interior of the USSR) and is entitled to conduct such investigations. He used a “MBS-10” microscope, which allows up to 32 times magnification, when analyzing the document. During the analysis of the “Beria letter” (which consists of four pages) he magnified the text 3 times and carefully compared the images.

Molokov found that pages 1, 2 and 3 are written on a different typewriter than page 4. He has, among other things, examined the letters’ distance from each other, their altitudinal and the clarity of the printing ink. His conclusion is that the pages 1, 2 and 3 are consistently equal. But page 4 (the one with Beria’s signature on) differs from the first three pages.

It should be added that the typewriter which was used to print page 4 has a font that is known to have been on one of the typewriters in Beria’s office, while the font from the typewriter that wrote pages 1-3 is unknown (it has not been found in any of the documents sent by Beria).

There is one other important detail. Molokov had only access to high definition digital colour copies that Strygin was allowed to do in the Russian archives some years ago. This means that Molokov did not have access to the physical letter, which in its turn means that such things as the age of the paper have not been possible to examine.

More information on Molokov’s analysis of the “Beria letter” can be found here:

http://www.katyn.ru/index.php?go=Pages&in=view&id=946

Katynmassakern: den officiella versionen starkt ifrågasatt

June 25, 2010

Den officiella versionen kring Katynmassakern ifrågasätts allt starkare. Massor av bevis (bokstavligen MASSOR!) pekar på att dagens officiella version är falsk. Dokumenten som har lagts fram som bevis av Jeltsin 1992 har visat sig vara falska.

“Berijas brev nr. 794/B” (mera känt som “Stalins avrättningsorder”) är skrivet på TVÅ OLIKA SKRIVMASKINER (!), datumet saknas (det står “_mars 1940”, fast dokumentet utfärdades 29 februari 1940), det förekommer en tjänstetitel i det brevet på en person som denne för tillfället inte innehade (Basjtakov), samt det förekommer sifferuppgifter från den 3 mars – i ett brev utfärdat den 29 februari alltså. På historikerspråk kallas sådant för anakronismer och betraktas i det här sammanhanget som tydliga tecken på förfalskning.

16 juni 2010. Viktor Iljuchins framträdande i den ryska duman   angående dokumentförfalskningarna.

Att brevet är skrivet på två olika maskiner finns det f.ö. ett expertutlåtande om från 2009, så det är inte bara ett påhitt från någon som vill “vitmåla Stalin” som det annars brukar heta när någon ifrågasätter en redan “fastslagen sanning”. Här är experten Eduard Molokovs analys av “Berijas brev nr. 794/B”:

http://www.katyn.ru/index.php?go=Pages&in=view&id=946

Nyligen hörde en person av sig till katynkritikerna och berättade att han och en grupp förfalskningsspecialister gjorde det här dokumentet på Jeltsins beställning på 1990-talet. Förfalskningsgruppen arbetade mellan 1991 och 1996 i byn Nagornoje och flyttade sedan till ett annat ställe. Uppgiftslämnaren är av säkerhetsskäl ännu så länge anonym, men kommer att användas som vittne i en rättegång när det blir aktuellt. Uppgifterna om det kan ses här:

http://katyn.ru/index.php?go=News&in=view&id=196
http://katyn.ru/index.php?go=News&in=view&id=198

I februari 2010 kom det fram uppgifter från historikern Aleksandr Kolesnik om att Lazar Kaganovitj i en intervju 1985 berättade för honom att sovjeterna avrättade 3.196 polacker mellan 1939 och 1941, det var sådana som hade befunnit sig skyldiga (i sovjetiska ögon) till olika sorters brott. Kaganovitjs uppgifter backas upp av Molotovs och Ginzburgs uppgifter (ca 3.000 resp. 3.196 skjutna). Kaganovitjs vittnesmål finns beskrivet här:

http://russianhistory.orgfree.com/katynmassakern/kaganovitj.htm

Även ryske historikern Jurij Zjukov berättade 2008 i ett radioprogram att han ca 1993-1994 hade stött på en kopia av ett dokument i de ryska arkiven som innehöll Berijas förslag om att avrätta 2.000-3.000 polacker. Brevet var på en sida och resolutionsdelen var övertäckt med ett papper, så det går inte att säga om det förslaget godkändes eller inte.

Det har förekommit en omfattande diskussion om Katynmassakern på svenska forumet Skalman. Där har massor av motsägande uppgifter lagts fram som kullkastar den pro-officiella bevisningen. Här finns de diskussionerna att läsa:

http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=6&t=8049
http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=6&t=35941

Som sagt, sista ordet kring Katynmassakern är inte sagt. Om det verkligen bekräftas att Jeltsins dokument är förfalskade så betyder det att siffran 21.857 avrättade polacker (Sjelepins siffra från 1959 som det sägs) är uppdiktad. Och då kommer det att krävas att man tar om hela fallet på nytt och granskar båda sidorna, tyskarna och sovjeterna. Och då helst med hjälp av äkta dokument som underlag och av en oberoende kommission.

Förfalskningstecken i det “slutna paketet” Nr. 1 (gällande Katyn-frågan)

April 4, 2010


Del I. Förvaringsplatsen, omständigheterna kring upptäkten och legaliseringen av dessa dokument

1. Det är okänt var det “slutna paketet” No. 1 förvarades innan december 1991. Även omständigheterna kring den “mirakulösa upptäkten” av dessa dokument av medarbetarna vid det sovjetiska presidentarkivet är höljda i dunkel.

M.S. Gorbatjov påstår, att han fram till december 1991 inte hade sett de här dokumenten, medan det i Politbyråns två “slutna paket” gällande Katyn förvarades helt andra dokument, som handlade om den tyska sidans skuld i Katynmassakern. Endast några dagar innan Gorbatjovs avgång från posten som president för Sovjetunionen överlämnade arkivmedarbetarna den 24 december 1991 (som det påstås på eget initiativ) via ledaren för presidentens apparat Grigorij Revenko paketet med de funna dokumenten. (“Zjizn’ i reformy” (“Livet och reformerna”). Bok 2, Moskva., 1995, sid. 348-349).

A.N. Jakovlev skrev i sin bok “Sumerki” (“Skymningen”) samt påstod flera gånger i sina artiklar och framträdanden att han fram till den 24 december 1991 aldrig hade sett de här dokumenten. Förutom det avslöjade Jakovlev en viktig detalj, nämligen att det i paketet med Katyn-dokumenten som överlämnades till Gorbatjov den dagen fanns även en viss “Serovs skrivelse”. Men i arkivförteckningen över dokumenten i det “slutna paketet” No. 1, som överlämnades från Gorbatjov till Jeltsin saknas den skrivelsen.

A.Ju. Jablokov hävdar i sin bok “Katynskij sindrom…” på sid. 386: “I juli 1992 gick den dåvarande chefen för presidentens administration Ju.V. Petrov, presidentrådgivaren D.A. Volkogonov, huvudarkivschefen R.G. Pichoja och arkivets direktör A.V. Korotkov igenom de mest hemliga materialen i det ryska presidentarkivet. 24 september 1992 öppnade de det “särskilda paketet No. 1”.

Det betyder att någon ljuger – antingen Gorbatjov och Jakovlev, som hävdar att dessa dokument förvarades hos Gorbatjov och att de i början av vintern 1991 överlämnades till Jeltsin i Jakovlevs närvaro, eller arkivmedarbetarna som hävdar att de hittade detta paket själva först hösten 1992. I det här fallet är det dock klart att både de förra och de senare ljuger – man har inte hittat dessa dokument i några arkiv eller paket – de har förfalskats, men man har inte kunnat dikta upp en enhetlig legend och tvinga alla som figurerar i det här fallet att lära sig den utantill, särskilt inte de högsta cheferna, varför var och en ljög utifrån vad han lyckades komma ihåg.

2. De aktuella dokumenten offentliggjordes för första gången hösten 1992 under Konstitutionsdomstolens sammanträde som ett bevis på det sovjetiska kommunistpartiets skuld i Katynmassakern, men redan vid en flyktig granskning avslöjades deras falskhet av domarna, vilket resulterade i att Konstitutionsdomstolen i sitt slutliga utlåtande inte ens nämnde denna anklagelseepisod.

3. Att det rör sig om förfalskningar vittnar också det faktum, att dessa sannerligen sensationella “dokument” inte presenterades för den ryska allmänheten direkt efter det att de hade upptäckts, trots att pressen var fylld med citat ur dem. Efter fiaskot i Konstitutionsdomstolen publicerades texten ur några av dessa dokument först efter 2 år, och då inte i några kända historiska utgåvor, utan i en “målvaktsutgåva”, eller som det hette en “periodisk utgåva”, tidskriften “Vojennyje archivy Rossii” (“Rysslands militära arkiv”). Efter utgivningen av No. 1 av tidskriften, i vilken en del av dessa förfalskningar publicerades ihop med andra äkta dokument ur ryska arkiv, så försvann den tidskriften och dess redaktion spårlöst.

4. I denna första publicering av dessa “dokument” angav inte utgivarna (i strid mot vedertagna regler) ärendehanteringsmässiga egenheter för dessa dokument, vilket direkt vittnade om deras falskhet, d.v.s. utgivarna själva förstod att de publicerade förfalskningar.

5. I tidskriften “Voprosy istorii” (“Historiska frågor”) No. 1 för 1993, där dessa “dokument” beskrevs för första gången i Ryssland, beskrev man endast tre av de fem dokumenten, men även efter en sådan nedbantning så skickades inte detta nummer till prenumeranterna och biblioteken ända fram till 1995.

6. I Ryssland har man fram till idag ännu inte officiellt publicerat det mest framstående (när det gäller förfalskningsgraden) dokumentet från det “slutna paketet” No. 1 – den s.k. “utskriften för Sjelepin” (ej att förväxla med “Sjelepins brev/skrivelse”!). Detta bekräftar ännu en gång att utgivarna själva var mycket väl medvetna, och är det fortfarande, att dessa av dem publicerade dokument är förfalskade.


Del II. Uppgifter som inte går ihop med verkliga historiska fakta

7. I dokumenten från det “slutna paketet” No. 1 talas det om bildandet av en viss “särskild NKVD-trojka”, vilken, som det påstås, hade dömt polackerna till avrättning. Men i de övriga dokumentmassorna från verkligen äkta arkivdokument från den perioden finns inte minsta antydan om vare sig bildandet av någon “trojka” (som det påstås i de här dokumenten) eller om att några polacker överhuvudtaget skulle ha blivit avrättade i Sovjetunionen 1940 genom någon utomrättslig process. För att använda specialisten på arkivväsendet A.P. Kozlovs ord, så “sticker dessa dokument ut genom motsägelsen i sitt innehåll gentemot andra verkliga fakta från förr som är kända från äkta källor”.

8. De verkliga domstolstrojkorna föreskrevs under de här åren att döma de anklagade, beroende på deras personliga skuld, och befria de oskyldiga. I “Berijas brev” tilldelas inte trojkan några domstolsrättigheter, utan föreskrivs att avrätta alla polacker, d.v.s. “trojkan” tilldelas inget bestämt rättsarbete. En sådan “trojka” är en fiction, som vanärar dess upphovsman. Den verklige Berija hade aldrig föreslagit för Politbyrån att man skulle rycka bort tre högupsatta NKVD-medarbetare (inklusive honom själv) från deras vanliga arbete, för att de skulle sitta och skriva under 22.000 papperslappar, som ingen annan än de själva skulle få se.

9. Vid skapandet av “trojkan” bröts huvudprincipen för inrättandet av domstolstrojkorna, som skulle bestå av de högsta personerna från NKVD (inrikesministeriet) och VKP(b) (kommunistpartiet) och med ett obligatoriskt deltagande i denna av en åklagare.

10. I “trojkan” som ett kollegialt organ hade man brutit mot principen om medlemmarnas lika ansvar – till de två högsta NKVD-tjänstemännen (folkkommissarien och hans förste biträdande) hade man lagt till en chef av tredje rangen. I de verkliga domstolstrojkorna var det otänkbart med ett deltagande av underlydande till någon av trojkans medlemmar.

11. Berija kunde inte föreslå att man skulle skapa en “trojka”, då alla domstolstrojkor hade nyligen blivit avskaffade genom ett gemensamt beslut från den sovjetiska regeringen (Sovnarkom) och kommunistpartiets centralkommitté (CK VKP(b)), d.v.s. ingen “trojka” var numera möjlig sett utifrån den rättsliga lagstiftningen. Efter det att det gemensamma beslutet hade fattats skulle ingen utförare vare sig avrätta eller ens arrestera någon på order från en sådan olaglig “trojka”, som hade förbjudits offentligt i Sovjetunionen av regeringen och partiet.

12. Om man betraktar de här dokumenten från det “slutna paketet” No. 1 som äkta, så betyder det att Politbyrån vid kommunistpartiets centralkommitté hade överskridit sina befogenheter – Politbyrån tog ett beslut om inrättandet av en “trojka”, trots att partiets ledande organ – centralkommittén (CK) – hade avskaffat dem. Sådant är fullständigt otänkbart. I ett beslut från den 17 november 1938 från Folkkommissariernas råd vid SSSR (Sovnarkom, d.v.s. Sovjetunionens regering) och CK VKP(b) – partiets ledningsorgan, som står högre än Politbyrån, beordrades följande: “Likvidera domstolstrojkorna, som har skapats i enlighet med order från NKVD SSSR, samt trojkorna vid milisens oblast-, kraj- och republikstyrelser. Framledes skall alla ärenden i enlighet med den rådande lagstiftningen om rättsansvar överlämnas för utredning till domstolarna eller till det Särskilda rådet vid NKVD SSSR”.

13. I dokumenten ur det “slutna paketet” No. 1 har man på intet sätt räknat in de 395 tillfångatagna officerare, poliser och gränsvakter, vilka – samtidigt som de övriga krigsfångarna skickades till korrektions- och arbetslägren vid GUZjDS – blev skickade till krigsfångelägret i Juchnov och vidare till Grjazovets.

14. “Politbyråns beslut”, som finns med i de här “dokumenten”, var ogenomförbart för Berija: utifrån en ren självbevarelsekänsla hade hans omgivning hittat på ett sätt att undvika att utföra en sådan kriminell order från folkkommissarien. För det var just utförandet av sin chefs kriminella order under 1937-38 som hade lett till att de närmaste medarbetarna till Berijas föregångare Jagoda (som då innehade posten som folkkommissarie vid NKVD) blev avrättade. Och inte långt innan de här händelserna, 4 februari 1940, hade man för samma sak avrättat ställföreträdare till Jezjov (en annan av Berijas föregångare). Hela världen kände till att polackerna befann sig i fångenskap i Sovjetunionen, och ingen inom NKVD:s högsta ledning skulle våga ta några risker genom att utföra en illegal order om deras avrättning utfärdad av Berija, som hade arbetat inom NKVD i endast ett och ett halvt år, och av vilka han hade innehaft posten som folkkommissarie i lite drygt femton månader.


Del III. Inre motsägelser

15. I “Berijas skrivelse” föreslås det att man skall avrätta 25.700 medborgare från det forna Polen, medan “Sjelepins brev” meddelar, att man skall ha avrättat endast 21.857 personer. Det ges inga förklaringar om på vilken grund ytterligare 3.843 polacker, som uppebart var dömda till avrättning, undgick att bli skjutna.

16. I “Berijas brev” förklaras 14.736 officerare och 18.632 interner för att vara “inbitna fiender till sovjetmakten”, men det föreslås att man avrättar 14.700 av de förstnämnda och 11.000 av de sistnämnda, detta utan någon förklaring om vad man ska göra med de övriga “inbitna” fienderna och hur man ska skilja de ena från de anda. Genom ett sådant beslut delegerades “trojkans” befogenheter till de direkta utförarna på plats och de var tvungna att själva avgöra, vem som skulle dömas till avrättning, vilket är otänkbart och är något som aldrig kunde förekomma i ett verkligt förslag från Berija.

17. Enligt anmärkningarna på baksidan av “utskriften för Berija” har man under perioden 5 mars 1940 till 15 november 1956 tryckt två extra exemplar av “utskriften för Berija”, och man hade förstört två exemplar den 15 november 1956. Inom ramen för versionen om den stränga sekretess som omgav dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 kan dylika manipulationer med utskriftsexemplaren, som man dessutom inte vet vem de var avsedda för, inte förklaras på ett rationellt sätt.


Del IV. “Berijas skrivelse” Nr. 794/B (N. 794/Б)

18. Sett rent formellt juridiskt, så är “Berijas skrivelse Nr. 794/B en förfalskning p.g.a. av det elementära faktum att dess huvudattribut – datumet och numret – inte motsvarar varandra. För enligt den officiella registreringen skickades skrivelsen 794/b daterad den 29 februari till Stalin från NKVD, men att man i arkivet skall ha funnit en helt annan skrivelse med samma nummer – 794/B från samma mars månad 1940 – men utan datumangivelse. För att förstå det absurda i denna situation, föreställ er en person vars pass är full med felaktigheter och som datum för dess utfärdande står angivet mars månad, men att det sedan efter en kontroll hos inrikesdepartementet framkommer att det här passet har blivit utfärdat i februari!

19. I “Berijas brev” är resolutionen och Politbyråmedlemmarnas namnteckningar ditskrivna på ett sådant sätt, att “brevets” rader under påskrivandet måste ha befunnit sig i vertikalt läge. Ingen verklig högerhänt ledare signerar på det sättet. Däremot kunde en specialist på namnteckningsförfalskningar, som ville lämna en dold antydan i dokumentet om att det är förfalskat, skriva just så.

20. “Berijas brev” har ett nummer men saknar datum. I ett äkta dokument är sådant omöjligt, eftersom de utgör en och samma notering i registreringsjournalen, och då är datumet viktigare än numret.

21. I “Berijas brev” har generaler skrivits in i samma rad som underöverstarna, vilket var omöjligt för ett äkta NKVD-dokument – i alla äkta NKVD-dokument fördes generalerna in på en separat rad och blandades aldrig ihop ens med överstarna.

22. Enligt ett intyg från FSB:s arkivstyrelse, hade brev No. 794/b blivit registrerat hos NKVD:s sekretariat den 29 februari 1940. I ett äkta Berija-brev från den 29 februari kunde det inte finnas uppgifter från Soprunenkos intyg från den 3 mars, som figurerar i “Berijas brev” från det “slutna paketet” No. 1. Följaktigen är “Berijas brev” No. 794/B med dessa uppgifter en förfalskning.

23. De första tre sidorna i “Berijas brev” är inte skrivna på samma skrivmaskin, som sidan fyra (det finns t.o.m. ett expertutlåtande om det). En domstol skulle förstå att sådant var omöjligt för ett äkta NKVD-brev, för om man ändrar början av ett dokument efter det att folkkommissarien redan skrivit på det, så är det liktydigt med att man begår ett brott.

24. Sidan fyra är skriven på en skrivmaskin, som har använts för att skriva ut andra erkänt äkta Berija-brev, medan de tre första sidorna är skrivna på en maskin, vars typsnitt man ännu inte har lyckats spåra i något av de femton Berija-brev från perioden december 1939 till september 1940, som man har funnit i arkiven och vilka man till dags dato har undersökt.

Det sista förhållandet avslöjar det mest troliga sättet kring brevets förfalskning.

Antagligen tog förfalskarna Berijas äkta brev No. 794/b från arkivet daterat den 29 februari 1940, vilket innehöll ett förslag om att polackerna skulle dömas av NKVD:s särskilda råd (SR) till olika tidbestämda straff i fängelser eller arbetsläger. Förfalskarna förstörde de första sidorna och tryckte upp tre nya istället för dem, vilka gjordes om på ett sådant sätt att det skulle se ut som om Berija föreslog att krigsfångarna skulle skjutas. Därefter lade man till dessa tre förfalskade sidorna en fjärde sida (den äkta) i vilken Berija föreslog en kvantitativ (“trojka”) och personlig (Berija, Merkulov, Basjtakov) sammansättning för det särskilda rådet. Enligt “Förordningen för det särskilda rådet” skulle dess kvalitativa och personliga sammansättning skifta beroende på typen av ärenden som skulle utredas. Om händelsen ägde rum inom en unionsrepubliks gränser, så skulle en av medlemmarna vara denna republiks NKVD-folkkommissarie, om ärendet var strikt kriminalrättsligt skulle även chefen för milisens (d.v.s. polisens) styrelse ingå. I det aktuella fallet föreslog Berija ett särskilt råd med reducerad bemanning – bestående av tre personer – en trojka. Han föreslog sig själv som ordförande (han var ordförande i SR enligt Förordningen), sin förste biträdande (även han medlem i SR enligt Förordningen) och avdelningschefen, som förberedde alla ärenden över krigsfångarna för utredning i det särskilda rådet – för organisationens bekvämlighet och för genomförandet av sammanträden. Berijas förslag var logiskt, men frångick ändå det som föreskrevs i “Förordningen för det särskilda rådet” – chefen för första särskilda avdelningen, som medlem i SR, angavs inte, vilket var anledningen till att Berija samordnade sitt förslag med Politbyrån.

Men Politbyrån höll inte med hans logik – den ansåg att man inte kunde tillåta att självaste folkkommissarien i det här fallet skulle slösa bort sin tid på en rutingenomgång av uppemot tjugotusen kriminalrättsärenden. Därför strök Stalin bort Berija och behöll istället för honom förste biträdande NKVD-folkkommissarien Merkulov som ordförande i det särskilda rådet, samt skrev in Kobulov, som var chef vid NKVD:s huvudavdelning för ekonomi och som genom sin tjänst hanterade utredningsärenden som gällde krigsfångarna och deras användning i arbete. Noterbart är att Stalin inte skrev in Kobulovs efternamn ovanför Berijas strukna namn (vilket skulle ha betytt att Kobulov hade blivit utnämnd till ordförande) utan skrev in hans namn efter Merkulov och före Basjtakov. Det vill säga, om man antar att de första tre sidorna i “Berijas brev” är förfalskningar, och att det äkta brevet handlade om det särskilda rådet, så går ett sådant brev helt ihop med alla kända historiska fakta.


Del V. “Utskriften ur Politbyråns protokoll” No. 1 (adresserad till Berija)

25. Utskriftsblanketten inleds med en varningstext: “Skall återlämnas inom 24 timmar till 2:a avdelningen vid centralkommitténs särskilda sektor”, och till vänster finns ytterligare en varning som är vertikalt inskriven i blanketten: “Den kamrat, som har tagit emot dessa dokument äger ej rätten att lämna dem vidare, ej heller att visa dem för någon annan, om detta inte särskilt medgivits av CK. Kopiering av de angivna dokumenten samt framställning av utskrifter från dem förbjuds kategoriskt. Noteringen och datumet för påseendet görs på varje dokument personligen av den kamrat, till vilken dokumentet är adresserat, och skall innehålla hans personliga namnteckning. Baserat på: bestämmelsen vid CK VKP(b):s plenummöte den 18/VIII 1924.”

“Utskriften för Berija” utgör det första exemplaret (originalet), till skillnad från “utskriften för Sjelepin”, som är en kopia. Det var just originalet som i enlighet med utskicket skulle skickas till Berija för påseende. Om detta vittnar bland annat anteckningar på baksidan, bland dem en handskriven anteckning om ytterligare ett utskick av denna utskrift till Berija, som skall ha gjorts den 4 december 1941. Men i “utskriften för Berija” finns inga som helst noteringar eller underskrifter från L.P. Berija, som skulle bekräfta det faktum att han skulle ha tagit del av utskriften 1940 och 1941.

26. I “utskriften för Berija” saknas den för de äkta utskrifterna obligatoriska namnteckningen i faksimile (eng. facsimile signature) från centralkommitténs sekreterare J. Stalin och CK VKP(b):s tryckstämpel med relief. Med sina kansliattribut utgör “utskriften för Berija” en icke-vedimerad informationskopia avsedd för Politbyråns interna ärendehantering, och inte ett äkta exemplar av utskriften avsedd att skickas till adressaten.

27. “Utskriften för Berija” är tryckt på en blankett, som inte användes av Politbyrån i dess ärendehanteringspraktik. Fram till idag finns endast två kända exemplar av en sådan blankett – båda är från det “slutna paketet” No. 1 gällande Katyn.

28. På blanketten för “utskriften för Berija” saknas det absolut obligatoriska elementet för alla officiella dokument från CK VKP(b), nämligen slagorden “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”. Alla blanketter avsedda för dokument som hamnade utanför CK VKP(b), började alltid med kommunisternas viktigaste slagord “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”.


Del VI. “Utskriften från Politbyråns protokoll” No. 2 (adresserad till Sjelepin)

29. Dokumentet på denna VKP(b)-blankett är vedimerat med en KPSS-stämpel. Det utgör en sådan höjdpunkt på förfalskarnas senildemens, att det räckte enbart med det för Konstitutionsdomstolen för att förstå, att den hade att göra med förfalskade dokument och inte förknippa Sovjetunionens kommunistiska parti med mordet på de polska officerarna.

30. I “utskriften för Sjelepin” har Stalins namnteckning, utgångsdatumet och adressatens efternamn skrivits in med en annan skrivmaskin.

31. Utskriften är daterad 27 februari 1959, vilket skulle betyda att polackerna fortsatte att sitta i läger fram till denna tid och att man först 1959 bestämde sig för att skjuta dem.

32. Politbyrån adresserade direktivet om trojkans bildande och avrättningen till Sjelepin, men av “trojkans” ursprungliga medlemmar fanns fortfarande bara Basjtakov kvar i livet.

33. För att vedimera utskriften återuppstod Stalin 1959 ur sin kista och infann sig vid Politbyråns sammanträde.

34. Utåt sett är “utskriften för Sjelepin” utformad som en vedimerad kopia, men är faktiskt inte vedimerad av någon tjänsteman alls vid CK KPSS – förfalskarna kände inte till det elementära, och det är att den runda stämpeln vid vilken institution som helst sätts över en signatur. Meningen med stämpeln är att intyga signaturens äkthet.

35. På utskriftens framsida finns en notering gjord med bläck “Återlämn. 27/II-59”, vilket är ett grovt brott mot de elementära reglerna för arkivförvaring av dokument, enligt vilka det är strikt förbjudet för arkivmedarbetarna att göra några som helst noteringar i dokumenten, med undantag för de fall då man tillåts skriva in nytt sidnummer med en vanlig blyertspenna i det övre högra hörnet i samband med att ett ärende binds om.

36. I utskriften har man raderat den tidigare adressatens namn “kamr. Berija” och datumet “5 mars 1940”. Istället för dem har man tryckt ett nytt efternamn “kamr. Sjelepin” och ett nytt datum “27 februari 1959”. Dylika putsningar i texten är likaledes kategoriskt förbjudna enligt reglerna för arkivförvaring av dokument.

37. På samma sätt som “utskriften för Berija” så är “utskriften för Sjelepin” tryckt på en blankett, som inte användes i Politbyråns praktik, och saknar de obligatoriska slagorden “Proletärer i alla länder, förenen Eder!”.


Del VII. “Sjelepins skrivelse” N-632-sj (Н-632-ш)

38. “Sjelepins brev” skickades till CK KPSS via KGB:s kansli, eftersom det har ett utgångsnummer (N-632-sj; ry. Н-632-ш) och utskicksdatumet 3 mars 1959, och därav följer att avsaknaden av en inkommande registrering hos CK KPSS i mars 1959 är ett tecken på förfalskning.

39. I “brevet” finns inga som helst noteringar eller direktiv från en enda sekreterare vid CK KPSS – förfalskarna lyckades inte komma på några, men då verkar det som om ingen av sekreterarna vid centralkommittén någonsin har sett Sjelepins brev, vilket är omöjligt när det gäller ett brev från KGB:s ordförande.

40. Vid beskrivningen av “Politbyråns beslut”, vilket borde ha legat framför ögonen på den som utfärdade “Sjelepins skrivelse”, skrev denne person “CK:s beslut”, vilket inte kunde inträffa – Sjelepin kände definitivt till skillnaden mellan centralkommittén (CK) och Politbyrån (PB).

41. Vid beskrivningen av “beslutet från Politbyrån vid VKP(b)”, skrev någon “CK KPSS”. Men varken Sjelepin eller den som utfärdade den autentiska skrivelsen, som var adresserad till landets högste ledare, kunde ha förväxlat partiets namn i ett så pass viktigt dokument.

42. Redan i andra meningen i “Sjelepins skrivelse” står det: “Allt som allt blev 21.857 personer avrättade efter beslut från en särskild trojka vid NKVD SSSR, av dem: i Katynskogen (Smolensk oblast) 4.421 personer, i Starobelsk-lägret i närheten av Charkov 3.820 personer, i Ostasjkov-lägret (Kalinin oblast) 6.311 personer och 7.305 personer avrättades i andra läger och fängelser i västra Ukraina och västra Vitryssland”.

Men med hjälp av tusentals dokument har man slagit fast, och dessutom gjort det till en integrerad del i den version som fördömer Ryssland, det faktum att man i april-maj 1940 hade transporterat bort de polska krigsfångarna från lägren i Starobelsk och Ostasjkov och att de då fortfarande var vid liv! Hur kunde den verklige Sjelepin, samtidigt som han beskådade äkta dokument, skriva att polackerna blev skjutna i Starobelsk- och Ostasjkov-lägren?

43. Den verklige Sjelepin kunde inte ha skrivit att Starobelsk-lägret ligger “i närheten av Charkov” samtidigt som han tittade i äkta dokument. För i de äkta dokumenten angavs den riktiga adressen till Starobelsk-lägret, det låg i verkligheten inte i Charkov oblast, utan i Vorosjilovgrad oblast – nästan 250 kilometer från Charkov!

Det här är långtifrån alla tecken på att dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 är förfalskade.

De förfalskade dokumenten i det “slutna paketet” No. 1 är alla hårt knutna till varandra genom sitt innehåll. Således utgör varje tecken på förfalskning hos ett av dem ett bevis på att de övriga också är förfalskade. Detta var anledningen till att Konstitutionsdomstolen inte bara valde att inte stödja sig på de här bevisen, utan även valde att inte publicera dessa för Ryssland pinsamma dokument i slutsammanställningen.

Förfalskningsspecialisten Kozlov hävdar att 7 tecken på förfalskning räcker mer än väl för att avslöja ett falskt dokument. I det här fallet har vi att göra med tre inbördesrelaterade historiska texter som innehåller minst 43 tecken på förfalskning!

Man kan fortsätta denna lista och lägga till fler tecken på förfalskning, exempelvis följande:

44. De här förfalskningarna introducerades för första gången under ett av under Konstitutionsdomstolens sammanträden i “KPSS-målet” (en utredning av det sovjetiska kommunistpartiets tidigare verksamhet) och i de första versionerna innehöll “Berijas brev” inte bara numret 794/B, utan även datumet “5 mars”. Under sammanträdet den 16 oktober 1992 diskuterade Ju. M. Slobodkin (från KPSS-försvaret) detta datum med Konstitutionsdomstolens ordförande Zorkin, och påkallade rättens uppmärksamhet på att Berijas skrivelse var daterad den 5 mars och att Politbyråns sammanträde också hade ägt rum den 5 mars, vilket hade aldrig förekommit i praktiken. Diskussionen kring detta datum finns kvar i Konstitutionsdomstolens protokoll, och det faktum att datumet har försvunnit i de senare versionerna av förfalskningarna är ytterligare ett tecken på att de är falska.

45. Ingen tjänsteman skulle ha stämplat “Sjelepins brev”, som skickades 1959, med ett inkommande registreringsnummer från 1965. För av detta följer att den här kanslimedarbetaren vid centralkommitténs allmänna sektor hade undanhållit ett topphemligt brev från generalsekreteraren i centralkommittén i 6 år och 6 dagar! Och den kanslimedarbetaren som hade stämplat på det viset, skulle ha stått till svars för att olagligen ha förvarat ett hemligt brev på okänd plats. Vem kunde garantera att han inte hade överlämnat brevet till den amerikanska ambassaden för avfotografering? Exempelvis hade Voznesenskij, ordförande i Gosplan och en av de högsta biträdanden i den sovjetiska regeringen, blivit avrättad 1949, anklagad både för att ha slarvat bort dokument och för att ha överlämnat dem till andra fientliga stater. Behövde verkligen centralkommitténs kanslimedarbetare provocera fram en sådan anklagelse emot sig?

46. Ännu lustigare ter sig det faktum att brevet innehåller ytterligare en stämpel med datumet 20 mars 1965. Det innebär att brevet från den tidigare och sedan lång tid tillbaka avgångne KGB-chefen Sjelepin, verkligen hade överlämnats till den numera pensionerade Chrusjtjov, som då skulle ha läst brevet och skickat det till en annan avdelning vid centralkommittén, där brevet togs emot och inregistrerades.

De som förfalskade dessa dokument, trodde att stämplarna i breven var inget annat än dekorationer, men förfalskarna förstod inte att det rör sig om noteringar från personer om att de tar emot breven för förvaring från en person, från vilken de är skyldiga att ta emot dessa, och att de bär högsta ansvar för att dessa brev inte läses av någon utomstående.

47. Brevet är handskrivet, men inte av Sjelepin, och registrerat i KGB:s kansli, och således skickat med vanlig post. Om man nu tror att brevet är äkta, så betyder det att det 1959 fanns en enda skrivmaskin inom hela KGB, och att även den hade gått sönder fram till dess.

48. I “Sjelepins brev” sägs det att “ärendemapparna för krigsfångarna” från Starobelsk-lägret fortfarande finns kvar 1959 och att de förvaras i arkivet, men dessa ärendemappar hade man bränt upp redan den 25 oktober 1940, om vilket inspektör Pismennyj och sergeanten för statssäkerhet Gajdidej hade sammanställt en akt, som ännu idag förvaras i arkivet.

49. “Sjelepins brev” är skrivet med en tjock polsk brytning. Endast utlänningar kan se det hela som så, att om det fanns en stat som hette Sovjetunionen, så borde det där ha funnits “sovjetiska maktorgan”. Inom Sovjetunionen hade ingen sagt på det viset, eftersom ordet “sovjetisk” absolut entydigt och bestämt hörde till den lagstiftande maktgrenen inom Sovjetunionen – Högsta Sovjet (Verchovnyj sovet), oblast-rådet (oblastnoj sovet), distriktsrådet (rajonnyj sovet). Men då hette de inte “de sovjetiska maktorganen”, utan “organ för sovjetmakten”, och endast så, eftersom “sovjetisk” i det senare fallet betyder att det inte handlar om tillhörigheten till en stat, utan är ett egennamn för ett specifikt maktorgan. (Förresten så hade inte dessa “organ för sovjetmakten” något alls att göra med Katyn-fallet). Och benämningarna på dessa organ förväxlades aldrig ens av genomsnittsmedborgarna, ännu mindre av KGB-medarbetarna! Därför klingar det riktigt illa i örat när det i “Sjelepins brev” står: “För de Sovjetiska organen… på initiativ från de Sovjetiska maktorganen”, – orden verkar ha sitt urspung i utlandet, ungefär på samma sätt som “min din inte förstå”.

Kozlov skrev, att ett av tecknen på förfalskning i det dokument som han hade gått igenom var det fullständiga namnet på “Kommunistpartiets centralkommitté” istället för “CK KPSS”. Mycket riktigt, vem inom CK KPSS skulle ha missförstått vad CK KPSS betydde? Så även i detta fall: den verklige Sjelepin eller en KGB-medarbetare hade aldrig skrivit “sovjetiska maktorgan”, i ett liknande fall hade de snarare använt en mera exakt benämning som “parti-statliga organ” (partijno-gosudarstvennyje organy).




Förkortningslista:
CK (Tsentral’nyj kommitet) – Centralkommittén (d.v.s. kommunistpartiets ledningsorgan)

FSB (Federal’naja sluzjba bezopasnosti) – Federala säkerhetstjänsten

Gosplan (eller Gosplan SSSR; Gosudarstvennij planovyj komitet soveta ministrov) – Sovjetiska ministerrådets statliga plankommitté (ett centralt sovjetiskt planorgan som bl.a. utarbetade de s.k. femårsplanerna)

GUZjDS (eller GUZjDS NKVD SSSR; Glavnoje upravlenije zjeleznodorozjnogo stroitel’stva NKVD SSSR) – Huvudstyrelsen för järnvägsbyggandet vid NKVD (bildades 1940; omdöpt till GULZjDS NKVD SSSR i februari 1941)

KGB (Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti) – Kommittén för statssäkerhet (KGB; tidigare NKVD; numera FSB)

KPSS (Kommunistitjeskaja partija Sovetskogo Sojuza) – Sovjetunionens kommunistiska parti (namnet KPSS användes mellan 1952-1991)

NKVD (Narodnyj komissariat vnutrennich del) – Folkkommissariatet för inrikesärenden (dåvarande namnet på det sovjetiska inrikesministeriet)

Trojka (eller Osobaja trojka NKVD) – NKVD-trojka (ett utomrättsligt domstolsorgan som utdömde domar mellan 1935-1938, oftast på oblastnivån. Trojkorna bestod av den aktuella oblastens högsta NKVD-chef, en sekreterare i oblastkommittén och en åklagare.)

Sovnarkom (Sovet narodnych komissarov) – Fokkommissariernas råd (Sovjetunionens regering)

SSSR (Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik) – Socialistiska rådsrepublikernas union, d.v.s. Sovjetunionen

VKP(b) (Vsesojuznaja kommunistitjeskaja partija (bol’sjevikov)) – Allunionella Kommunistiska Partiet (bolsjevikerna) (namnet på Sovjetunionens kommunistiska parti, benämningen VKP(b) användes mellan 1925-1952)